Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

— Det tal, som H. K. H. Kronprisen höll vid utdelningen af expositionsmedaljerna förliden gårdag, hade enligt Posttidningen a jande lydelse: Sistförflutna års stora industri-exposition i Paris skall uti historien om de betydelsefulla händelser, på hvilka detta år är så rikt, särskilt upptaga ett blad, hvarpå en hvar, som nitälskar för framsteg i mensklig kultur, med nöje skall blicka tillbaka. Konsten och industrien hade der från den civiliserade verldens alla trakter uppställt alstren af sin högsta förmåga och skicklighet, och betraktaren erbjöds ett rikt tillfälle att öfverskåda, huru långt i våra dagar menniskan framskridit i sitt herravälde öfver materien: i sin förmåga att till gagn för våra behof sammansätta och förena dessa olika aloms-t-Ash Ivaftvi, VOL Uv SIN Skicklighet att ikläda densamma de mest vexlande former, uttryckande snillets poetiska lek med detta döda, men för den skapande anden dock bildbara ämne, som så ofta med ett tankedigert ord benämnes — stoft. Och denna menniskans högt utbildade förmåga af materiens mångfal diga sammansättande, dessa snillrika lekar med farmerna, de vittna åter i sin ordning om en ännu högre förmåga; de bära vittne om menniskoandens egen höga kultur. De lära oss, att för alla lifvets yrken, om de skola drifvas väl, äro vetande och bildning ett behof; de vittna, att emellan vetenskap, konst och teknisk skicklighet ett förbund af samverkan för samhällenas utveckling består, grundadt på deras gemensamma ursprung från den rike ande, som Gud, då han fulländat sitt skapareverk och fann allt vara godt, ingöt hos menniskan, sin skapelses krona. Det är på goda skäl denna exposition, likasom den, hvilken för några år tillbaka i London utvecklade sina rika skatter, blifvit kallad en verldsexposition. Båda öppnade de sina salar för alla verldens bildade folk, och gåfvo derigenom åt dessa en uppmaning till närmelse, stödd på ädel täflans driftiga och friska grund. Men ädel täflan är alltid en mäktig häfstång för det goda, och det goda, en gång väckt, är fruktsamt i många riktningar. Följderna af det goda, -dessa expositioner uppväckt, kunna derföre icke uteblifva. Den industriens och konstflitens täflan; som af expositionerna framkallats, skall i följd af sin natur söka sig ett vidsträcktare mål och från ett tillfälligt arbete för expositionen blifva ett fortgående arbete för konsumtionen, denna ej mera inskränkt allena till ett visst land, utan genom friare handelsförbindelser emellan folken utsträckt till alla länder, der efterfrågan afhöres; och bildningens högre intressen följa i spåren, enligt historiens vittnesbörd, alla de vägar handeln öppnat. Med liflig glädje hafva vi svenskar emottagit underrättelsen om det erkännande, de alster tillvunnit sig, hvilka idkare af industri och konst i vårt land på Pariser-expositionen framställt. De hafva alla derigenom hedrat sitt land, och hvarje medborgare, som älskar sitt fosterland, önskar dem dertill uppriktigt lycka. Det ligger emellertid i sakens natur, att bland