Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

ni förstår ingenting deraf... och det bästa ni kan göra är... att glömma alltsammans . . . säg ... vill ni göra mig ännu en tjenst? — Javisst, min gode herr Espårancel Som ni vet, finns det likväl en möjligbet bland de der många omöjligheterna — att jag skall dö ... Nej ... nej, ni får icke tänka så! Låt mig sluta! Kom ännu närmare, Pontis! Se här min börs... öppna den...nej, låt den vara som den är... uti den ligger en biljett, hvilken ni skall lofva mig att omsorgsfullt bevara; jag anförtror den till ädlingens ära och vännens erkänsla. Tala saktare, tala saktaren! sade den djupt rörde Pontis och tryckte ömt den sårades kalla händer. Tag derföre denna biljett, och om jag dör, så bränn upp den i samma ögonblick som jag uppgifvit min sista suck!... Skulle jag deremot komma att lefva, önskar jag återfå den, så fort jag derom tillsäger er... har ni förstått mig ? Jag lofvar att fullgöra er befallning; men ni måste lefva, min dyre, gode herr Espårance! sade Pontis med en af smärta darrande röst. Det vore så mycket bättre; men tag nu fort och göm börsen, hvari denna så vigtiga biljett ligger, så att hyarken herr de Crillon eller någon annan någonsin kan få se den, eller ana hvarest jag gömt den! Vore det icke bäst att genast bränna upp den? Nej... jag kan ju möjligtvis undgå döden, och då kunde jag kanske behöfva den. Jag förstår. Nåväl, lofvar ni vid er adelsmannaära att aldrig, hvarken som lefvande eller död, för blod eller svek, i morgon eller om tjug år, åt någon annan än migj öfverlemna denna biljett ?