Aftonbladet – 22 april 1856, sida 1

hviken gnagde hela hans kropp, honom ett svagt klagorop. Pontis, hvilken en i örat affyrad kanon knappast skulle ha uppväckt, kunde naturligtvis icke höra denna sakta klagan, hvars ljufva tonfall påminde om sylfidernas röster. Espårance ville skrika, men den sönderslitande smärta, han då kände i sitt bröst, sade honom tydligt nog att han måste uthärda törstens alla qval och tåligt vänta. Men medan han med djup nedslagenhet vred sig på sitt af feberns och sjukdomens alla furier omgifna läger, öppnades dörren sakta och en hög skugga skymde plötsligen undan de vänliga solstrålarne för den stackars sjukes ögon. Detta väsende smög sig långsamt fram till Espårance, gifvande honom ett tecken att iakttaga den fullkomligaste tystnad; sedan utsträckte det sin arm, och den sårade kände straxt derefter på sina förtorkade läppar den uppfriskande och lifgifvande saften af en apelsin, som spökets fingrar sakta utkramade öfver hans mun. En känsla af outsägligt välbehag spridde sig i hela hans kropp, han insög detta flytande ämne med verklig vällust, glad öfver att ej behöfva göra en rörelse; men då han ändtligen genom denna mystiska varelses försorg återvaknat till lifvet och önskade se sin välgörare, för att vamt tacka honom, hade skuggan redan vändt ryggen till och uppnått dörren efter en kort blick på Pontis; men Espårance såg ingenting annat än en kapuchong, under hvilken ett grått skägg framtittade, och en uti munkkåpan insvept gestalt, hvars jättelika längd lät honom tro att hela denna uppenbarelse varit en dröm. Då spöket kommit till dörren, vände det sig långsamt om för att ännu en gång betrakta den sjuke och. upprepa sin stumma uppmaning till tystnad och stillhet; oaktadt denna äåtbörd, upptäckte EspÅrance endast