Aftonbladet – 22 april 1856, sida 1

ten före mordet; och det var denna historiskt ryktbara säng, som prydde ett af abbotstiftets i Bezons många gästrum. I denna säng hvilar nu en ung man, med -marmorhvita kinder och slocknade ögon, hvars sorgsna och skumma blickar girigt söka efter lif och sol. Det är Esptrance, som efter någa timmars sömn ändtligen uppvaknat för att lida och minnas. Hans hjerta slog svagt, och hans tunga hufvud värkte. En gnagande smärta sönderslet hans bröst, och det förekom honom som om ett glödgadt jern öfverfarit hvarje fiber i hans kropp. Han var törstig, och kans spanande blickar sökte oupphörligt efter någon mensklig varelse, hvilken kunnat förskaffa honom en dryck vatten; han ville slutligen resa sig, men detta försök misslyckades helt och hållet. I början trodde han sig vara alldeles ensam; i detta främmande rum, men efter nåa minuters svår ansträngning upptäckte an ändtligen under en stor hvilostol ett par utsträckta dammiga ben, hvilka han lätt kunnat taga för ett benrangels, om ej en viss; snarkning tillkännagifvit att de tillhörde en djupt insomnad menniska. : Dessa bens egare var den stackars Pontis, hvilken sjelf velst vaka öfver den sårade, men ! efter tvenne timmars ärofull strid mot söm! nen slutligen besegrats af cen trötthet, som inga menskliga krafter kunnat motstå; under denna tunga slummer hade han småningom glidit ned från stolen cch fallit på golfvet; hvarest han sedermera nästan försvunnit bakom de många möblerna. Esprance respekterade så länge som möjligt sin vaktares sömn, men efter några minuters förlopp aflockade törsten, som förtorkade hans strupe, i förening med den smärta,