Aftonbladet – 19 april 1856, sida 1

Ett år förgick, hvarunder Anders obzkymrad fortsatte sitt muntra jagtlif och hemförde månget vackert byte till sitt anspråkslösa tjell. För hvarje sådant byte stegrades Eriks harm, som en gång gaf sig luft till några åf hans grannar, i det han yttrade: ER gång skall Jag väl lägga honom der. j En vacker vårdag, den 29 April 1848 på eftermiddagen, tog Anders söm vanligt sin bössa för att gå ut och jaga. Flera af hans grannar, som hört Eriks hotelse, varnade honom att akta sig för Erik, och hans hustru bad honom att icke mera trotsa den rike man-) nen och jaga på hans egor. Anders lugnade henne dock, och gick glad och sjungande sin väg. Men då han den följande dagen på! morgonen ännu icke hade återkommit, blef) hustrun orolig och bad några af grannarne att gå ut för att se efter hvar Anders kunde vara. På aftonen komrio de bekymrade till baka; ingen visste hvar Anders höll hus Man började hviska till hvarandra om någo ohyggligt brött, men vågade icke gifva luft åt dessa misstankar. Man beslöt emellertid att följande dazen, den 1 Maj, anställa: ett ordentligt skall efter den försvunne. Sedan man länge förgäfves sökt honom, fann man honom slutligen liggande framstupa i en mosse fö Eriks mark. Hans skjutväska jemte hans össa, som var laddad, lågo: ett stycke derifrån. Vid närmare påseende befanns han vara skjuten bakifrån med Hagelskott. Det var således tydligt, att han på ett lömskt sätt blifvit mördad. Hvem som var mördaren trodde alla sig veta, men ingen ville nämna hans namn, utan sågo blott betydelsefullt på hvarandra. Emellertid: lades liket påsen för tillfället gjord bår -och -hembara ull den olyckliga makan. Ryktet om -denna sgräsliga. mordgerning spred sig som en ljungeld, och redan några