Aftonbladet – 19 april 1856, sida 1

der höja sig ur ett busksnår och. sölla sin; kosa till toppen af den högsta tallen. Men Erik hade föresatt sig, att denna tjäder skulle: blifva hans rof. Jagande honom ifrån träd: till träd, får han honom; slutligen inom skotthåll och är just färdig att afsända det mördande lodet, då ett skott lossas från motsatt sida, och den vackra fogeln med några matta vingslag sänker sig och faller tungt till marken. i Det skottet kom från Anders bössan, mumlade Erik mellan tänderna; men du: skall icke mera skjuta mina tjädrar,, tillade han, i det han spände hanen och smög sig fram. emot det ställe, hvarifrån han bört knallen. ) Snart upptäckte han Anders, som gladt stöppade det goda bytet i sin skjutväska. -oDet är en präktig fogel du fällt der, An-: ders), sade han; skada blott att han icke! tillhör dig. Tjädern är min, ty jag bar jaat den på min egen mark. -Seså, skynda: ig, hit med fogeln! tillade han, då han märkte att Anders icke gjorde min af att lemna den ifrån sig. i Nej, fogeln tillhör verkligen -mig, svarade Anders, ty jag har. sjelf skjutit den. När du kan hindra menniskor och djur att andas den luft, som betäcker dina egor, så skall: äfven jag upphöra att jaga på din mark; men till dess skjuter jag hvarje sådan präktig foi gel jag ser sväfva öfver dina vidsträckta sko. gar. Skulle jag blott skjuta det villebråd som en liten stund trifves i mina små skogs lotter, så kunde jag lika gerna låta bössan: hänga. på väggen.. j Etter en kort ordvexling. skildes de både jägarne; Anders med fögeln i väskan, Erik med hatet i bjertat. Snart. hade Anders glömt hela detta lilla äfventyr,. och tänkte icke vidare .på Erik och hans småaktiga jagtförvud; icke så Erik, i t i