Aftonbladet – 18 april 1856, sida 2

nej, min sköna ros... det var icke min mening ... det vore till och med djerft att begära ett dylikt offer... eller tror ni väl, Gabriella, att en qvinnas kärlek någonsin kan ersätta en man förlusten af hans öfvertygelse, hans samvetes lugn ? Konungen lade mycken tonvigt på dessa ord och bibehöll ett så allvarligt utseende, att Gabriella blef helt förtviflad. Se så!... mumlade hon, till hälften gråtande, nu ramla åter mina glada förhoppningar ... Konungen framhärdar envist i sin villfarelse ... Min Gud, hvad jag är olycklig... hvad har jag mera derföre, att jag är en högättad fröken, att jag varmt älskar min monark, att min far och min bror äro hans trogne och nitiske tjenare, och att jag för hans sak förlorat en annan älskad broder? ..,. ingenting !... och ändå trodde jag mig ega rätt till att hoppas, att min herrskare godhetsfullt skulle afhöra sin tjenarinna och nådigt emottaga henne som ett ödmjukt redskap till ett helt folks frälsning... Johanna dArc, sade Dom Modeste genom brodern Robert, räddade Carl VII från engelsmännen med spetsen af sin värja; liksom-hon, skall äfven ni, min dotter, rycka H nrik IV undan spaniorerna. Ni har ingen värja, min sköna engel. Gabriella rodnade och nedslog ögonen, i sin förvirring skönare än alla skaldens mest berusande skapelser. Jag hoppades., hviskade hon, att min nung skulle af kärlek till mig göra hvad usen värjor icke kunnat förmå honom till ar trodde, alt Gabriellas ömhet möjligtvis skulle kunna åstadkomma mera, än kronans glans och segrens triumfer ,. Jag lofvar ingenting, afbröt den af kär lek hänryckte konungen, nej... nej, min Gabriella, det kan jag icke ,,, jag måste först länge öfverlägga och fundera ,,, en trogaf-.