Aftonbladet – 18 april 1856, sida 1

SS gr PE RR SR nindre dyrbar såsom en kontroll och en sporre vå folkets egna representanter, desto mera oehöflig äfven i detta afseende, ju bristfälligare vär föråldrade ståndsförfattning är, och u lättare det just i följd deraf är för regeringsmakten eller för ett efter allenastyrande ikande hof att genom allchanda medel till splittring eller förförelse hos en så illa sammansatt representation göra sina inflytelser och fördelar gällande på det allmännas bekostnad. Det ligger under sådana omständigheter ingen öfverdrift i det påståendet, att under det stånden vid våra riksdagar ännu i denna stund mer eller mindre endast representera vissa privilegierade klasser, och rikets ständer följaktligen blott genom en mera poetisk än sann dikt i våra grundlagar helsas såsom svenska folkets representanter, hvilket de i verkligheten ingalunda äro, så är det i sjelfva verket endast genom tryckfriheten sora nationen bar en säker, för hvar och en tillgänglig utväg att göra sin röst hörd. Och denna utväg för den allmänna rösten att göra sig hörd är 1 vårt land så mycket vigtigare, som befolkningens gleshet, oviga kommunikationer och gammal vana eller inrotad tröghet hos oss mer än i andra fria länder, efter hvad erfarenheten visat, försvåra hållandet af sådana större möten, hvarigenom andra nationer förstå att i behofvets stund gifva ett kraftigare uttryck åt sina fordringar, när dessa löpa fara att orättfärdigt förbises vare sig af regering eller af folkets egna ombud. Men äfven der sådana möten uppstå för att värna en hotad frihet eller för att uttala ett djupare och allmännare kändt behof, der är det åter endast genom tryckfriheten, som äfven dessa kunna få sin röst hörd i vidsträcktare kretsar, som det kan ådagaläggas, huruvida denna är mer eller mindre allmän, som de kunna mäktigt bidraga både till bildande och uttalande af ett allmänt tänkesätt. — Vi beundra med skäl ångmachinerna, jernvägarne, de elektriska telegraferna och så många andra den nyare tidens uppfinningar, af hvilka vi dagligen njuta fördelarne, oftast utan att ens sjelfve tänka derpå, men hvilka för våra förfäder och äfven för de folk iforntiden, som stodo högst i civilisation, voro helt och hållet okända. Af alla den nyare tidens uppfinningar är det likväl ingen, som haft och bar en så omiätlig vigt för civilisationens utbredande, som boktryckarekonsten; af alla de fördelar, som vår tid åtnjuter såsom den nyare civilisationens frukter, är ingen så stor som tryckfriheten, der den finnes. Må vi derföre med tacksamhet erkänna den kloka omtänksamhet, som föranledde 1809 års lagstiftare att omgärda denna frihet med hela grundlagens helgd. Och må vi äfven sjelfve vårda denna frihet så, att vi lemna den i arf åt vära efterkommande lika betryggad och lika betryggande för nationens alla öfriga friheter, som vi sjelfve emottagit den af våra fäder eller närmaste föregångare. Det är ett sorgligt minne, som den sistförflutna riksdagen lemnat efter sig uti den kungliga proposition, som då afgafs om tryckfrihetsförordningens upphäfvande i dess egenskap af grundlag, och som endast genom lotteriet med den förseglade sedeln inom konstitutionsutskottet blef förklarad för hvilande till nästa riksdag. Bland de frågor, om hvilka man på förhand vet, att de maste vid den stundande riksdagen företagas till afgörande, fiunes det ingen, om hvilken vi anse det vara å angeläget, att det allmänna tänkesättet i förväg uttalar sig och att äfven riksdagsmannakandidaternas tänkesätt i förväg af valmännen pröfvas, som just denna. Lyckligtvis äro utsigterna för dem, som framkommit med detta för friheten hotande förslag, att få detsamma genomdrifvet vid riksdagen, icke just särdeles stora. Detta skulle nemligen endast kunna ske genom förslagets antagande af alla fyra stånden. Men om, såsom vi önska och hoppas, majoriteten inom borgareoch bondestånden kommer att vid den stundande riksdagen finnas på samma sida, der den redan vid den sistförflutna visade sig stå i denna fråga, är faran i detta afseende icke stor. Emeilertid må frihetens vänner vara på sin vakt vid valen till riksdagsmän; ty derpå beror utgången. Vi skola härnäst för de läsare, som icke förut hafva närmare kännedom om frågans beskaffenhet, lemna en fullständigare redogörelse derför och tillika med ledning af de numera tryckta protokollerna kasta en blick på frågans behandling inom konstitutionsutskottet och stånden vid -den sista riksdagen. För närvarande vilja vi ännu endast göra iten historisk anmärkning. fråga är om att få gamla missbruk afskaftade, att få föråldrade lagar förbättrade, att få fosterländska tänkares frisinnade förslag antagna eller att få tillegna äfven oss frukterna af andra civiliserade länders erfarenhet, då heter det vanligen ifrån den konservativa sidan, att sådant skulle strida emot Sverges historia, att det skulle svära alltför mycket emot det föreställningssätt, som nationen insupit med modersmjölken, att de nationella saderna och egenheterna derpå skulle gå under och det gamla Sverge snart sagdt sjunka i den revolutionära afgrundens djup. Men när fråga deremot är om en af nationens dyr baraste friheter, hvilken hon genom äldre lagstiftares förutseende klokhet just råkat få åt sig säkrare och fastare betryggad, än något annat folk i Europa för närvarande, då anses denna egenhet för Sverge icke mera såsom ett nationelt företräde, som vi böra vårda och bibehålla, då hör bevarandet af detta frihetens värn icke mera till pligterna emot vår historia, då böra vi baortkasta detsamma derföre att vi äro ensamme derom och att icke äfven andra nationer hafva något sådant! Sådan är icke sällan konservatismens logik. Man har icke heller försummat att från den sidan erinra derom, att när tryckfriheten genom 1809 års regeringsform erkändes, denna frihet, nyss eröfrad genom en revolution, var en späd och ömtålig planta, som, för att t utiunanllaga Anh cc ta Am han en