Aftonbladet – 17 april 1856, sida 1

VEUISUU OM OMELSG IUllga TVIlaKLANUC at aen stora, grundsatsen, att ingen menniska på grund af ett samvetgrannt vidhållande af religiösa öfvertygelser bör underkastas politiska uteslutanden. Men skulle ej de, som så ifrigt vilja hos turkarne införa religiös fördragsamhet, göra väl att reformera sig sjelfva i detta afseende, innan de sätta sig upp till reformatörer för osmanerna? Ha:de glömt. det gamla ordspråket: Läkare, hjelp dig sjelf! eller förmaningen, som utgick från en ännu. högre källa, att begynha med att taga bjelken ur sitt eget öga, innan iman vill taga grandet ur sin broders? Vore turkarne fallna för repliker, skulle. de nog finna rika ämnen för att på de kristna makterna. återkasta dessas förmaningar att vara fördragsammai — Vi. syfta ej härmed -på Spanien med dess vägran af :en ärlig graf åt protestanter, och dess regerings. nyligen. utfärdade : förklaring emot den protestantiska propagandan. Spanien är utan tvifvel ofördragsamt; men Spanien har ej haft den djerfheten att predika föredragsamhet för; andra nationer... .Men Ryssland, Österrike, Frankrike och. England, alla låtsa de en from :fasa för turkarnes ofördragsamhet. . Ingen, af dessa makter vill medgifva den andra en uteslutande skyddsrätt öfver Portens kristna undersåter eller öfvernågon sekt bland dessa undersåter; inen med vissa förbehåll i ord till förmån för sultanens oberoende suveränitet ,yrka de :på att utöfva ett samfält beskydd öfver de kristna inom de turkiska besittningarne. Och nu, huru behandla väl dessa regeringar sjelfva; de personer, som skilja sig från den tro, som bekännes af myndigheterna hos hvar: och en af de uppräknade nationerna? Det lönar ej mödan att tala om nunnornas i Minsk behandling eller om undertryckandet af protestantiska missioner i Rysslands södra rovinser. Hela verlden vet, att i hela Ryssand icke finnes någonting, som kan kallas fördragsamhet. Det skulle likaledes vara tidsödande att påminna våra läsare om fördrifvandet af frikyrkans missionärer från de österrikiska besittningarne. Det är allmänt bekant, att Österrike är fullt ut lika ofördragsamt som Ryssland. Men af Frankrike borde man ha bättre att vänta. I Frankrike ha vi likväl nyligen mer än en gång sett, huru man vägrat protestantiska samfund rättigheten att samlas till. offentlig gudstjenst, huru deras kyrkor blifvit stängda under den lumpna förevändningen, att deras möten vore i strid med en viss lag, hvilken uteslutande afser politiska sammankomster. Med anledning af detta faktum må det tillåtas oss att i förbigående framställa en anmärkning öfver det besynnerliga beteendet bos vissa personer, som bekänna sig vara vänner till religionsfriheten. Det finnes ingen styrelse, som gjort så hastiga framsteg i utöfningen af religiös fördragsamhet under de genare åren som Sardiniens. Och likväl då konungen af Sardinien besökte vårt land, förföljdes han af deputationer från r ligiösa samfund och sällskap, hvilka för honom: höllföreläsningar om fördragsamhetens: plikt, likasom om han aldrig genom sina handlingar bevisat sig ha sinne för densamma. Dessa närgån:na monitörer voro emellertid stumma och höllo sig på afstånd, då fransmännens kejsare besökte London, ehuru kejsarens regering mer än em gång gjort ingrepp i de franska prötestanternas religiösa friheter. Det låg en stötande framfusighet i dessa korporationers näsvisa råd till konungen af Sardinign; men det låg någonting vida värre, nemligen Jismeri och menniskofruktan uti deras tystnad under franske kejsarens härvaro. Men vi ha endast velat yttra detta i förbigående; vårt närvarande syfte är attun dersöka, till hvilken grad vestmakterna äro berättigade att taga uppå sig att vara lärare i religiös fördragsamhet för Turkiet. Det är klart, att Frankrike ej har någon rätt att för andra predika hvad det sjelf icke utöfvar. Och England -— huru kan det våga uppfordra Turkiets mahomedaner att gifva de kristna fulla politiska rättigheter, så länge Englands kristna vägra judarne dessa rättigheter? Med ofördragsamheten i Spanien, Toscana, Rysslånd, Österrike och Frankrike ha vi jemförelsevis föga att göra. Vi beklaga det, vi ogilla det, vi ha rätt att uttrycka vårt ogillande deraf; men vi ha ringa eller ingen makt att förbättra saken. Med Englands ofördragsamhet är det deremot ett helt annat förbållande. De engelska samhällsklasser, som äro de ifrigaste att påyrka, det engålska regeringen skall fordra fulla politiska rättigheter för de kristna i Turkiet, äro desamma, gom envisast och skenheligast vägra judarne i England fulla politiska rättigheter. Äro de män verkligen kristna, hvilka i sitt handlingssätt ådagalägga en sådan ständig förgätenhet af budet att behandla andra såsom de sjelfva vilja behandlas, och att taga bjelken ur sitt eget öga, för att de må tydligare se, huru de skola taga grändet ur sin broders? — Vi hafva trott det vara skäl att upprepa dessa ord af det frisinnade engelska bladet i det ögonblick, då vi med dagens post erhålla underrättelser från Konstantinopel om ett visst närmande till erkännande af samvetsfrihet i sjelfva Turkiet på ett sådant sätt, att äfven öfvergången ifrån islam till kristendomen icke mera der skulle bi föremål för de eljest derför stadgade barbariska straffen, men samtidigt dermed uti de åter upptagna debatterna inom engelska parlamentet om afskaffände af den ed, som ännu hindrar judar att få inträda i underhuset, ehuru kallade dertill af medI borgares förtroende, erhålla ny påminnelse om den ofördragsamhet, som det engelska öfverI huset i denna fråga hittills så ihärdigt ådagaI lagt, och som ännu har ifriga försvarare äfven inom den engelska pressen. NNE AA NEN j — Times för den 8 dennes innehåller röi rande italienska förhållandena en artikel, hvij ken eger en viss märkvärdighet, ehuru tilli förlitligheten af dess uppgifter betviflas i åt; skilliga franska blad. på a Rv Tr