Vilt UTU dluUulad VEU vaka MUuvlUlle ee UC träffar, att så länge 1824 års kungörelse angående enskilta kanker och diskonter, långt ifrån att blifva upphäfven, tvärtom expressit verbis är vorden upplifvad i hittills utfärdade oktrojer och författningar rörande bankinrättningar, dess verkan ej heller bör anses rubbad eller annullerad genom 1848 års lag angående aktiebolag, som i öfrigt, efter den kännedom man eger om anledningarne dertill och grunderna derför, alldeles icke angick bolag för bedrifvande af bankrörelse, i hvilket hänseende författ:s häraf vitsord icke torde kunna så helt och hållet jäfvas, då han vårit den, som, i sin egenskap af riksdagsman, först väckt motion i detta ämne, hvilken lyckades att vinna både lagutskottets och alla fyra riksståndens bifall, utan att det hvarken då eller veterligen sedermera vid riksdagarne satts i fråga, att berörde aktiebolags-lagstiftning skulle upphäfva eller förändra der förut stadgade vilkor för enskilta bankbolag, hvilka, såsom orden lyda i 1824 års kungörelse, hafva till föremål att åt enskilta utlåna penningar, således utan afseende på om de röra sig med egna sedlar eller sakna denna rättighet. Ingen skulle hellre än jag önska att af högsta domstolens skäl finna mig öfvertygad om riktigheten af en motsatt åsigt. Det är således icke af rätthafveri som jag försvarar min, utan endast emedan jag icke kan inse öfvervigten af dessa skäl och ej heller förena med min uppriktighet att säga annat än jag tänker. Men äfven om man kunde antaga, att i afseende på aktiebankers befrielse från den solidariska ansvarigheten, högsta domstolens yttrande vore att anse så bestämdt, som vedersakaren förmenar, och något hinder således ur denna synpunkt icke mötte för stadfästelse å de för nämde bank föreslagna bolagsreglor, så återstår alltid att tillse, huruvida det andra väsentliga vilkoret är i dessa bolagsreglor uppfyldt, hvilket högsta domstolen i sitt utlåtande förutsätter, nemligen att bolagets organisation jemväl i öfrigt skall öfverensstämma med föreskrifterna i lagen om aktiebolag. Denna högst vigtiga fråga har likväl aktiebankens försvarare noga aktat sig attens vidröra, oaktadt flerfaldiga anmärkningar i denna riktning blifvit framstälda. Också är det ingen hemlighet för dem, som i denna fråga velat inhämta meningarne hos upplysta jurister, att samma ledamöter i högsta domstolen, hvilka ansett saknaden af solidarisk ansvarighet icke utgöra lagligt hinder för meddelande af Kongl. Maj:ts sanktion, likväl i öfrigt ansett förslaget behäftadt med så väsentliga brister och vara så uppenbart stridande mot hittills af både konung och rikets ständer gillade grunder för bankinrättningar, att dessa ledamöter säkerligen icke skulle hafva tvekat att, derest de haft plikten att yttra sig såsom konungens rådgifvare, afstyrka stadfästelsen, ehuru pluraliteten i högsta domstolen icke ansåg det tillkomma denna auktoritet att härom afgifva något embetsutlåtande. Jag öfvergår nu till den af aktiebankens kämpe till min stora förvåning fullföljda frågan, huruvida rikets ständer, eller, såsom det heter i den till Kongl. Maj:t af de oktrojsökande ingifne skrift, sista riksdagen otvetydigt gifvit tillkänna den åsigt, att ickesedelutgifvande enskilta banker lämpligen kunna såsom aktiebolag organiseras. Jag tror mig i Aftonbladet för den 13 sistl. Februari förut hafva till komplett evidens bevisat det uppenbara misstaget — för att ej begagna ett hårdare uttryck — i denna uppgift, och det är mig således ganska obehagligt att nu nödgas åter upptaga detta ämne, till följd af den simpla advokatyr, som blifvit använd för ett försök till vederläggning af detta påstående. Jag upprepar således, hvad man ej heller ens försökt bestrida, att sedan finanskomitens förslag till lag för enskilta banker, hvilket i 13 S innehåller, att då enskilta banker, som ej ega utgifva egna kreditsedlar, vunnit Kongl. Maj:ts tillstånd att såsom aktiebolag bedrifva sin rörelse, dem skulle tilkomma samma för måner af ränteafdrag och straffränta som sedelutgifvande banker, vid förra riksdagen blifvit hänvisadt till bankooch lagutskottens behandling, dessa utskott enhälligt afstyrkte antagandet af detta finanskomitens förslag, hvaremot af 48 ledamöter 44 tillstyrkte, jemte upphäfvandet af kongl. förordningen angående enskilta banker och diskonter den 14 Januari 1824, införandet i dess ställe uti lagen för enskilta banker, som utgifva egna kreditsedlar, af en 25 med följande lydelse: I afseende på andra enskilta bolag, som bedrifva bankrörelse, gälle hvad i 18 af denna lag om delegarnes ansvarighet stadgadt är. (Anm. Denna 18 3 innehåller, att delegare i enskilt bank skola svara en för alla och alla för en för uppfyllandet af bankens alla förbindelser.) Det är sannt, att vid pröfningen hos rikets ständer af detta utskottens förslag nämde 25 g blef af trenne riksstånd eller adels-, presteoch borgarestånden ur lagen utesluten; men då dessa stånds protokoll, på sätt inhämtas af nyss åberopade artikel för den 13 sistl. Februari, ovedersägligen vitsorda, att detta uteslutande icke skedde af annat skäl än det, att. ett tillägg angående icke-sedelutgifvande banker var oegentligt och öfverflödigt i ett törslag till författning, som handlade endast om sådana enskilta bankbolag, som utgifva egna sedlar, och då dessutom ingen enda röst vid riksdagen veterligen yttrade sig för den åsigt att icke-sedelutgifvande enskilta banker skulle kunna oktrojeras såsom aktiebolag utan solidarisk ansvarighet, så gränsar detisanning till något, som vi icke vilja utsäga med dess rätta namn, att med anledning af en så negativ åtgärd som uteslutandet ur en lag, som handlade om sedelutgifvande banker, af ett föreslaget tillägg rörande de fcke-sedelutgifvande, framkomma till Kongl. Maj:t med den positiva uppgift, att sista riksdagen otvetydigt gifvit tillkänna den åsigt, att icke-sedelutgifvande banker lämpligen kunna såsom aktiebolag organiseras. TFT EJFURFEL 4 SC ARR SIDE Lå