Aftonbladet – 16 april 1856, sida 2

gång väl var öfverlåten, lydde det villigt dess innehafvare. Högsta myndigheten inom sambället utöfvades af eforerna, hvilka icke voro und :rkastade annat ansvar än inför sina efterträdare. I Athen bibehöll folket ringa grad af senatens. I denna mönsterstat för ett strängt utbildadt rättssystem, finner man en hela samhället genomlöpande kedja af kontroller. Embetsmännen kontrollerades af hvarandra, af cenzorerna. och af senaten; den sistnämda åter af tribunerna, dessa folkombud, hvilka i sin ordning inskränktes, dels derigenom att deras verksamhet endast gällde staden Rom, dels genom sin korta embetstid, dels genom ledamöternas efterhand ökade antal, hvilket lättade vetorättens begagnande: Af de under medeltiden: utbildade feodalmonarkier var Frankrike den af alla kontroller minst inskränkta. Ständerna (les gtats generauxr) sammankallades endast efter konungens behag och för att ge en mera laglig stämpel åt hans maktbud, vanligen rörande myntförämring. Ett af dem i l4:de seklet gjordt försök att erhålla någon makt. misslyckades. Senare sökte väl det s. k. parlamentet (en byråkratisk institution af uteslutande juridisk karakter) alt visa sitt oberoende medelst vägran att inregistrera konungarnes beslut; men för en bestämd befallning gåfvo de vanligen vika, såsom t. ex. då Ludvig XIV gick upp i en kunglig session. inom -parlamentet (så kallad lit de justice; med ridspö i hand och klädd i jagtdrägt och befallte dem tiga. — I Spanien hade en vida friare utveckling egt rum. Här funnos kontroller, och ganska stränga, ehuru något vidunderliga efter tidens art. Så gaf unionsprivi.egiet Arragoniens ständer rätt att med öppet våld möta konungamakten; Så hade innehafvaren af det s. k. justizaembetet rätt att, ehuru hvarken åklagare eller domare, afbryta icke blott rättegångar, utan sjelfva regeringsmaktens verksamhet samt beskydda emot hvarje förföljelse, sjelf likväl ansvarig inför Cortes. Dessas inför konungen aflagda trohetsed lärer ha haft följande märkliga lydelse: ,Vi, som äro hvar och en lika god som ni, och alla tillsammans mycket mäktigare än ni, vi lofva eder lydnad, om ni aktar våra frioch rättigheter, i annat fall icke. I England tillvägabragtes konungamaktens in-skränkning genom feodaladelns förbund med städernas borgerskap. Magna Charta gaf likasom unionsprivilegiet i Spanien rättighet till öppet motständ. Genom provisionerna i Oxford erhöllo baronerna rätt att tillsätta kronans embetsmän. I det nyare England, vanligen ansedt såsom ett mönster för ansvarighetsprincipens tillämpning, innehar underhuset ensamt den åklagande, öfverhuset ensamt den dömande makten. Detta gäller likväl endast i fråga om den juridiska ansvarigheten. Den politiska åter är af helt och hållet moralisk art. Folkopinionen verkar på parlamentet, voteringarne i detta på ministeren, hvilken väl någongång kan trotsa de senare ensamt, men aldrig om de understödjas af den allmänna meningen i landet. I Förenta Staternas förbundsförfattning finner man en sträng skilnad emellan den politiska ansvarigheten och den juridiska. Den förra äro alla civila embetsmän, presidenten inberäknad, underkastade inför senaten, som ensam afdömer dylika mål, sedan anklagelse skett i representanternas hus. Den senare tilllämpas inför vanliga domstolar. I den första franska republikens författningar -var ansvarighets-principen bestämd så, att äklagaremakten låg hos representationen, domaremakten åter hos kassationsdomstolen, d. ä. högsta domstolen (under direktorium, dock hos ett för sådana fall enkom inrättadt kollegium) jemte folkvalda edsvurna. Under restaurationen antog man Englands exempel af en dömande pärskammare, hvilken fortfor äfven under julimonarkien. 1848 års republik införde en haute cour de justice, sammansatt at fem ledamöter ur kassationsdomstolen, valda för ett år i sender, och edsvurna utsedda in casu. Endast i ett fall kunde den sammanträda sjelfkallad, nemligen om republikens president upplöste eller åtskilde nationalförsamlingen eller lade något hinder för densamma att utöfva sina åligganden. Detta inträffade, som bekant är, den 2 Dec. 1852, och 200 medlemmar af den med våld sprängda nationalförsamlingen dekreterade ock ganska riktigt tillämpning af 685, d. v. s. presidentens afsättning. Utgången är välbekant. Presidenten blef icke dömd för förräderi, han blef — fransmännens kejsare. Denne f. d. presidents åsigter om konstitutionell -ansvarighet äro i sitt slag ganska märkvärdiga. Han anser sig sjelf ansvarig inför folket, ministrarne endast ansvariga inför honom. I motiverna till författningen yttrade han nemligen: Att i början af en karta skrifva, det statschefen är. oansvarig, vore att ljuga inför den allmänna meningen. I närvarande konstitution förekommer tvärtom, att den chef I valt är ansvarig inför eder, att han. alltid eger rätt att vädja till eder suveräna mening, så att I under vissa vigtiga fall kunnen fortfarande gifva. eller vägra honom -edert förtroende., Man finner häraf, att meningen ingalunda var, att såsom Amerikas president underkasta sig ett verkligt ansvar, d. v. s. att presidenten skulle kunna åtalas, utan att hans så kallade ansvarighet blott bestod i möjligheten att tappa vid ett vad, — i fall han hemliga sjelf företoge sig att någon gång vädja till folket, Ännu under kejsaredömet står samma slags ansvarighet qvar — nemligen på papperet. Om ministrarne heter det uttrveklioen. att nde endast