Aftonbladet – 16 april 1856, sida 1

Vi hafva sagt att hon var skön, men hon var mer än skön, hon var god; hennes leende Kom ifrån själen, liksom vällukten utgår ifrån blomman. Aldrig hade vrede, ärelystnad. eller skenhelighet någonsin fläckat :-hennes hjerta, och det behöfdes år af stormar, bofvets förpestade luft och andras hat och afund för att lära detta uppriktiga ansigte maskens bruk, det enda försvaret mot så många dödliga gifter. Men vid sjutton år kunde Gabriella icke ljuga. Hon qvarhöll Henrik vid sina fötter, hon betraktade honom . med en systers ögon och en undersåtarinnas tillgifvenhet samt öfverlemnade åt honom sina sköna händer, i den :fulla tron att hon öfverlemnade hela sitt hjerta . .. detta ovärderliga hjerta, som hon ej en gång .kände sjelf! När konungen en stund tryckt sina brännande läppar mot hennes sammetsfingrar med denna vördnadsfulla och varma ifver, hvilken utmärker de sanna passionerna, befallte Gabriella Gratienne att stänga dörren, och hon skyndade fram i rummet för att erbjuda sin höge gäst en trästcl. Der fanns endast en, och den tillkom med rätta konungen: af Frankrike; men . Henrik satte sig glad på en kornsäck och befallte sin herrskarinna att intaga högsätet. Ännu en :oförsigtighet; sireI inföll Gabriella allvarsamt. Min far är borta, men han .kan komma tillbaka, och då riskerar ers majestät ingenting utaf en af sina trognaste undersåter, men jag deremot, jag får förebråelser, bannor och hotelser, och som vanligt måste jag gråta när ni har gått. I Gråta ! utbrast Henrik. Nej, min ljufva engel, ni skall ej gråta, er far kommer inte tillbaka... jag har skickat honom till Nantes. I Ni, sirel utropade den unga flickan. Åh, stygge konung!... stackars far!