Aftonbladet – 16 april 1856, sida 1

räckte konungen sina begge händer, så är den djupt inpräglad uti hans själ och hans hjerta ! O, mitt lifs afgud! min dyrkade engel! utropade Henrik och böjde sig, med svällande hjerta, ned öfver den sköna flickans hvita -händer. Ja, hon var skön! Folket, hvilket såg henne alla dagar, har bevarat minnet af denna underbara skönhet, liksom det i troget hjerta bevarat hågkomsten af konung Henriks -godhet. Men kanske var hofvets Gabriella, mar kisinnan Gabriella, hertiginnan Gabriella aldrig så skön, som konungen såg henne i detta ögonblick der hon stod, en idealisk tafla, infattåd. uti den simpla qvarndörren, med det af månens strålar försiltrade landskapet bakom sig, och öfvergjuten af de begge lampornmas rödaktiga sken. Hvem skulle väl kunna måla denna nymflika vext; dessa runda och bestämda former, dessa alabasterhvita, ännu fuktiga armar och detta blonda, guldglänsande hår, som stolt brutit sina band och i sköna vågor rullade utför de bländande axlarne samt betäckte den genomskinliga halsen? Hvem skulle väl kunna måla detta ovala ansigte, dessa blåa, på en gång tankfulla och ömma ögon, hvilkas svarta pupiller kastade förvirring och oro uti hvarje jerta, och denna höga panna, ljuf och ren som en skön dag? Uttrycket af det hela uppväckte tanken på våren, det lifvade och tröstade; det minsta leende på hennes rosenmun skulle föryngrat en sträf gubbe och uppfriskat en döende på hans läger. Aldrig har någon till jorden förirrad engel i så hög7 grad ditfört ett mera rent och sannt återsken af himlens skönhet som Gabriella, och aldrig har någon jordisk varelse så som hon tjusat skapron blickar, ty. då han såg henne, måste an påminna sig Eva — hans skönaste och sublimaste verk.