Aftonbladet – 16 april 1856, sida 1

gäfves behöfver anropa sömnen, och han störes ej af någon, ty sedan han om aftonen indragit plankan, hvilken tjenar honom till bro, och som förbinder honom med den öfriga verlden, är han ensam och oåtkomlig på sin ö; då brinner hans lampa, en blygsam fyr, hvilken fröjdar vändraren på de -kringliggande vägarne — då är mjölnaren fri, han är konung! Se. der, hvad: som: Henrik tänkte, medan han satt på plankan och lyssnade till det sorlande vattnet, hvilket utan buller och vrede sänkte sig, ty qvarnhjulet var ej i gång. Alla dessa små rikedomar, hvilka vi upprepat, omgåfvo och lyckliggjörde honom. Katten spann och strök sig förtroligt mot hans ben, fiskarne plaskade i floden, och inuti qvarnen såg allt så rent och prydligt ut. Den lilla salen var upplyst af en på det polerade ekbordet stående lampa, och genom de öppna skåpdörrarne framtittade mjölnarens tarfliga men snygga porslin, måladt med fabelaktiga djur och fantastiska blommor. Må man förlåta oss denna:tolkning af konungens tankar, men den är sann: han afundades mjölnarens öde, om ej länge, så åtminstone tills åsynen af Gratienne störde ensamhetens: behag. Gratienne, den första af de begge simmerskorna, hoppade lätt från plankan in uti qvarnen. Det var en ung glad flicka, liten och rund, med vänliga ögon och feta armar. Hon kände konungen och hon älskade honom; det var mera än att vörda honom. Henrik fattade det vackra barnets begge händer och hoppade gladt omkring med henne, under tusende frågor efter Gabriella. Gratienne svarade, att hennes matmoder skämdes öfver att hon nödgades emottaga en så stor prins, uti en helt enkel drägt, men att tvenne unga flickor, hvilka ärnat supera ensamma efter badet, ej brytt sig om att tänka på toilet