Aftonbladet – 16 april 1856, sida 1

siga massa tusentals skönheter som förtjusa. De maskstugna bräderna äro öfverdragna med en grönaktig mossa, uti hvilken de hvita tjärblomstren, dessa parasitväxter, insnärjt sig och der de växa och förskönas, föraktligt tillbakastötande plankan, som emottagit dem, och skoningslöst inträngande sina uthungrade rötter uti ekens hjerta, medan de stolt sträcka ut sina oförskämda hufvuden för att smekas af den friska sjövinden. Från hjulet, hvilket vänder sig under .ett enformigt sorl, stänker ett fuktigt damm, liknande ett genomskinligt moln, röfvadt från den uppretade flodens fraggande böljor. När solen upplyser denna luftiga dimma; framstår den i regnbågens alla brokiga färger, och när månen kastar sina matta strålar öfver qvarnen, tycker man att ett hvitt spöke vandrar omkring den hemlighetsfulla boningen, liksom för att skydda den mot jordens barn. Ditlockade af bullret-och strömdraget, samla de stora fiskarne sig förstulet omkring båten, och der, i skydd af de otillgängliga plankorna, upplyfta de stundom sina hufvuden för att i sina öppna gap uppfånga några genom: qvarnens springor utjagade sädeskorn. Öfver dem på båtkanten ligger en katt och sofver, eller låtsar sofva; glömsk af sina antipatier, tittar han ned på vattnets invånare, hvilka nu gäcka honom, och som ändå förr eller seHare, stekta, erbjuda honom sina ben. Inuti qvarnen, mjölnarens anspråkslösa boning, är allt glänsande och blankt; det alltid nedmjölade och alltid afsopade golfvet har bibehållit sin ursprungliga renhet, fastän tiden gjort det något brunt. Uti det inre af de begge små, med en oftare hvit än grön bomullsgardin afskilda rummen, står mjölnarens särig den är hård, det är sannt, men bjulet vaggar den så angenämt när det vänder sig, att scfvaren aldrig för