Aftonbladet – 14 april 1856, sida 3

ÅN RNRN RAR NARarn annen anette Konungen hade under en allvarlig förevändning sändt den unga flickans stränge fader till Mådan, för att några minuter ostördt kunna få samtala med sin älskning. Affruktan att hans Garbiella skulle vredgas och vigra att emottaga honom, hade ban mnaturligtvis ej på minsta sätt för henne omtelat den list han användt, och han fröjdade sig nu soma ett barn vid tanken på att han, befriad från markisens förebrående blickar, skulle få betrakta sin själs afenud. Det är så ljuft at vestaska den man r, och det föll Henrik ej en enda minut in att Gabriella skulle kunna grymt bortsända en älskare, hvilken kallade sig konung, som just icke var hvad man kallar hatad och som ej begärde mera än några vänliga ord, ett gladt ansigte och kanske en liten del utaf den tarfliga supån. Henrik hoppades i afton få en förklaring med Gabriella, och det förekom honom som om sjelfva luften uppmanade honom att söka den. Himlen var mörkblå och stjernbeströdd, månen kastade sitt silfversken öfver träders kronor, och vinden susade i de lummiga grenarucs det var en f d nätter, hvilka juka de bestämd r och som låta as drömmar utspricka till blomstrande het. Jag ville gerna veta rätta orsaken till detta 1 , murulade monarken. Konunvo nyckh flyger alt, och det är lika otia cget; uti älskarinnans t förlora bennes vingar a då pligar hon vara tätt tillfån, : pius n och besegrad. (Forts. följer).