Aftonbladet – 14 april 1856, sida 3

såvida vi kunna förskaffa honom läkarehjelp. men det är icke på landsvägen som mar träffar den. Jag känner icke denna trakt,, sade Crillon och rynkade hotande ögonbrynen. Låtom oss bära honom till det första hus vi påträffa. Här finns ej några hus före Bezons eller Argenteuil, och det är omöjligt att han kan uthärda så längt!... Hans blodförlust har varit oerhörd, och ridtens skakande har betydligt ökat den... Usling! jag förstår ej hvarför du fört den stackars gossen ända hit ! Jag hade tyckt mycket mera om att bringa honom i säkerhet förr, men när man är förföljd. .. Jaså, du är rädd när man förföljer dig ! utropade chevalieren, glad att finna en förevändning att Jita sin vrede utbryta. Ja så, du är en feg pultron! När jag i mina armar bär en sårad och med mina knän styr en uttröttad bäst, när kulorna hvina omkring mina öron, och min springare vacklar, träffad af en af dem; när jag hör den uppretade mördaren bakom mig ånyo ladda sin pistol, och jag säger till mig jelf: om du faller, så skall det ej dröja änge innan de gifva dödshugget åt den,som herr de Crillon så varmt anbefallt dig ... ja, min general, då är jag rädd, då sporrar jag hästen så döende han är, trycker den sårade ännu hårdare intill mitt bröst och anbefaller oss begge åt paradisets alla helgon... då flyger jag vägen framåt, utan att veta hvarthän det bär, och stannar ej förrän det utmatade djuret faller... Jag är rädd, jag är feg! ag ir en pultronis När bBontis sade dessa ord, visade han ett jupt blödande hål på den stackars Coriolans änd. Om det är på det sättet, sade Urillon