Aftonbladet – 14 april 1856, sida 3

en mensklig varelse upplifvat honom, började han af alla krafter att ropa: Hjelp ! hjelp ! Harnibieu! utropade chevalieren, och stora svettdroppar perlade på hans panna, det är Pontis röst Herr de Crillon! herr de Crillon! ropade gardisten, hvilken på det bekanta harnibieuw igenkänt sin älskade general, hitåt, hitåt! Nå väl! hvad är det?... Hvad fattas dig? ... Hvem är det som ligger utsträckt på marken. Ah, min general, gissar ni det ej?... Jag sade er ju, att la Rämee var oss på spåren. En qväfd snyftning framtringde ur chevalierens bröst, och han ilade blixtsnabbt fram till Espårance, hvilken Pontis med den största försigtighet nedlagt på åkantssluttningen, med hufvudet hvilande mot det af daggen fuktade gräset. Den stackars gossens ögon voro slutna, en dödlig blekhet betäckte hans ansigte, och hans vackra liflösa och iskalla händer nedföllo med detta rörande behag, som utaf alla jordiska varelser endast fogeln bibehåller uti dödens sköte. Under vapenrocken framstack en näsduk, som Pontis uti brådskan stoppat öfver Espårances sår för att derigenom hejda blodets flytande. Vid åsynen af detta blodiga linne, denna orörliga kropp och Pontis förtviflan, började Crillons tankar att förvirras, och han nedföll på knä bredvid den sårade under tecken af den djupaste förtviflan. . Men hastigt reste han sig upp: . Olycklige! du har låtit döda honom! ut-. ropade han. ! Det var redan gjordt när jag kom, general, och ändå flög jag dit... Det är i alla fall icke värdt att anklaga mig innan han är död, och jag har godt hopp om hans vederfående j