Aftonbladet – 14 april 1856, sida 2

virtuositetens ådagaläggande hufvudsakligen beräknade, så tycktes dock efter vanligheten intresset, särdeles vid första konserten, mest fängslas vid föredraget af hans egna kompositioner. Dessa utmärka sig mindre genom sin melodiska originalitet, än genom sin yppiga och effektfulla figuration, beräknad efter den utmärkta mekaniska färdighet, för hvilken inga svårigheter mera tyckas finnas. Mest förvånande voro bland dessa hans variationer öfver nationalhymnen Bevare Gud vår kung, utförda med venstra handen, och i hvilka han med blott fem fingrar visade sig nära nog kunna beherrska nästan alla instrumentets tonregioner: Den väl beräknade och konstrika grupperingen af passagerna i olika lägen under motivets samtida framträdande i ett och samma läge öfverraskade icke mindre än de till stöd för figurationen underlagda harmonierna. Man måste höra hr Dreyschock i dessa hans kompositioner, för att riktigt kunna fatta hans utomordentliga tekniska förmåga — en förmåga, som gifvit honom en erkänd plats vid sidan af Europas tvenne största pianister: Liszt och Thalberg. N Då af dessa båda endast den sistnämde förut varit hörd här, är det också med honom och ans spel, hvilket ännu lefver i friskt minne härstädes, som man hör våra musici företrädesvis nu anställa jemförelser. Dylika jemörelser äro alltid mer eller mindre vanskliga, och vi vilja ej fördjupa oss mycket deri. Vi tro oss dock hafva tillräckliga skäl för uttalande af den åsigt, att hr Dreyschock både är mäktig af mera känsla och äfven eger mera ka i sitt spel än Thalberg; men att denne ot syneg vara Dreyschock öfverlägsen i dessa fina och beh-gliga, oändligt skiftande nyanser, och detta mästerliga användande af pedalen, hvilket åt Thalbergs föredrag gifver en så egen tjusningskraft, och som utgör det