Aftonbladet – 12 april 1856, sida 3

att efter middägen-ej behöfva dit återvända, så skulle de säkerligen med. glädje begagna sig af: bostäder, som hade så många fördelar t erbjuda dem, om de också -vore något aflägsnare från deras embetseller kontorsrum. Äfven för det uppväxande slägtet och skolungdomen torde det ej vara ur vägen att införa någon förändring af middagstimmar. Plenus wenter non -studet lUibenter — mätthet ger tröttbet — är en gålmmal sats, hvars sanning både subjektivt och objektivt lärer vara utrönt. Men detta ämne skulle föra oss för långt att här utveckla. Det vore med anledning häraf särdeles önskansvärdt, om Stockholms köpmanseller embetsmannakår ville taga initiativet i denna fråga. Det kan synas vara en ganska obetydlig sak, när man intager sin middag, och framför allt kan man åberopa sig på individuell frihet att härutinnan göra hvad man behagar och hvad hvar och en finner för sig mest lämpligt, nyttigt eller trefligt, men en sed kan bli en lag, och är seden nyttig, och leder lagens efterföljd till enskilt och allmänt väl, då är det af stor båtnad för alla, att den kommer till stånd. 4.