Aftonbladet – 11 april 1856, sida 3

rar bankofullmäktige sig såsom målsmän för de enskilten, som af aktiebanken skulle på hvarjehanda sätt tillskyndas förluster. Att sådana enskilte finnas, som mer eller mindre öppet genom diskonteringar, varubelåningar, förlagsgifvande och mera dylikt länge njutit rika frukter af vårt bestående penningeväsende och på goda grunder i aktiebanken se en farlig medtäflare, derom är icke något tvifvels men icke hafva herrar bankofullmäktige att bevaka sådana enskiltes qvarblifvande i orubbadt bo. Mer än vågadt torde man vidare finna herrar bankofullmäktiges påstående, att handelsaktiebankens handskrifna depositiofisbevis, hvari ränta och viss förfallotid äro bestämda, skulle vara att hänföra till sådane kreditsedlar, som gå och gälla såsom penningar iden allmänna rörelsen, och att handelsaktiebanken följaktligen vore att anse såsom sedelutgifvande bank. Vore detta påstående grundadt, så kunde väl med ännu mera skäl våra hypoteksföreningar, jernkontoret, armåns pensionskassa m. fl. verk gifvas namn, heder och värdighet af sedelutgifvande banker. Alla dessa inrättningar utlåna och upplåna penningar, det sednare emot tryckta obligationer med långt mindre begränsad omloppstid och vanligen löpande med högre ränta, än aktiebankens depositionsbevis. Sådana obligationer torde likväl högst sällan i handel och vandel förekomma såsom betalningsmedel. — Filialbankerna åter utgifva både tryckta depositionsbevis och länge nog kringlöpande, äfvenledes tryckta assignationer på kreditiven hos riksbanken, men ändock har man aldrig betraktat dessa filialbanker såsom sedelutgifvande. Det är då en rätt egen företeelse att endast handelsaktiebankens räntebärande förbindelser befaras vinna en sådan utomordentlig kredit hos allmänheten. 4 Icke mindre anmärkningsvärd är den farhåga för de enskiltes förluster i landsorten, som herrar bankofullmäktige uttalat i afseende å räkningshefvares rätt att draga vexlar på sina hos aktiebanken innestående medel, under det man eljest önskar att kunna bringa inrikes vexelrörelse i allmänna bruk, såsom ett kraftigt medel att afhjelpa den allmänt öfverklagade bristen på punktlighet i liqvider. Också dessa vexlar, hvilkas antaglighet såsom betalningsmedel dock helt och bållet beror på förtroendet till trassenten, befaras blifva ett nytt sedelmynt. Detta spöke uppträder under alla möjliga skepnader. Såsom här förut är anmärkt, saknas all grund för den äfven af herrar bankofullmäktige yttrade farhåga, att utländska kapitaler äro afsedda till bankens bildande. Hvad anledning bolagsreglorna kunna gifva till en sådan farhåga torde vara svårt att finna. Aktiebeloppet 500 rdr riksmynt uppgår icke i något jemnt tal af utländskt myntslag, om icke möjligen i danska eller norska; men från dessa håll ses väl inga faror. Och huru skulle man för öfrigt kunna hindra utländska kapitalers placerande äfven i solidariska bolag, då dessas aktier med tillhörande kupons kunna hypoticeras och utländningen väl icke hade svärt att här finna ombud, som i sitt namn gjorde teckningen. En inhemsk verklig handelsbank med stort rörelsekapital skall deremot kunna fylla svenska handelns i saknad af en sådan bank ännu fortfarande behof af utländsk kredit med ty åtföljande dryga räntor och provisioner, hvilka sammanlagde uppgå till nära nog samma höga procent, som handelns förläggare här hemma hittills betingat Sig. Hvad stöd en sådan handelsbank — stark senom sitt kapital och genom sin kredit äfven i utlandet — skulle kunna erbjuda vårt större näringslif vid förr ell:r sednare återkommande kriser, då de sedelutgitvande bankerna, riksbanken alls icke mindre än de privata, nödgas anlita det s. k. strypsystemet, derom böra åtminstone de kunna göra sig något begrepp, hvilka redan med bankefis första uppkomst frukta ett stort tillopp af utländska kapitaler. Blefve detta tillopp starkt nu, då vi sjelfva hafva öfverflöd på penningar och dessa endast betinga sig låg ränta — huru: mycket begärligare skola icke de utändska kapitalen söka handelsbanken vid tider, då räntefoten här i landet tillåter en höre betalning. Herrar bankofullmäktiges i öfrigt gjorda anmärkningar, äfvensom åtskilliga emot akiebanken riktade tidningsartiklar, hvilka, obeäknadt det gemensamma syfiemålet, sins mellan ega så ringa öfverenstämmelse, att inder det den ene klagar öfver aktieegarnes utför inskränkta ansvarighet, till allmänhetens örfång, den andre i aktieegarnes öfverdrifna insvarighet finner faror och snaror, utlagda f de stora kapitalisterna för att vid lägligt illfälle åtkomma de mindres aktier — allt letta och dylikt öfverlemnas, obesvaradt, till ulmänhetens bepröfvande. (Insändt.) ill hr J. Th. Nathorst, Kongl. landtbruksakademiens sekreterare. Efter att flera gånger med stor uppbyggelse hafva senomläst Tit. brochyr: Landtbruk utan Bränvinsbränina eller Thaorer Trvogs resar att cäka da vicae cotfan