Aftonbladet – 11 april 1856, sida 3

finnes öfverdragen med en tunn oxidhinna, hvilket ofta händer när en vara, som redan arbetats blank, måste än en gång upphettas svagt nära till glödgniog. Man kokar den i sådant fall i chlorzinklösning, men utan att den med detsamma kommer i beröring med någon metall; hvarefter den afsköljes väl. Medelst chblorzinklösning kan man äfven åt messing gifva en rent rosenröd kopparyta, om messingen, blankt arbetad eller betsad, svagt glödgas öfver rökfri eld — spritlampa eller väl utglödgade kol — tills den blifvit svartbrun, och i detta tillstånd släckes i chlorzinklösning samt kokas hastigt deri; men äfven här utan vidröring af någon metall. Messingen sköljes sedan i rent vatten och upphettas åter öfver samma rökfria eld, tills den påsittande chlorzinken ryker starkt, hvarefter varan får svalna. Efter svalnandet kokas hon åter i samma chlorzinklösning, hvilken genom den föregående behandlingen blifvit något kopparhaltig eller ock genom ett deri kokadt och förut glödgadt kopparbleck fått en sådan tillsats. Messingen utkommer ur detta bad rosenfärgad. Den afsköljes omedelbart i kokhett vatten, borstas med en icke alltför styf borste, och torkas med mjukt linne, eller i sågspån eller kli. Skulle färgen icke vara fullkomligt rosenröd, utan här eller der skifta i messingsgult, så fuktas åter varan i kopparhaltig chlorzinklösning, afrykes och behandlas på nytt lika som förut, men under beröring nu med zink. Messing, som på sådant sätt blifvit svagt förkopprad, antager under polerstålet, och med tillsats dervid af tvålvatten, en särdeles vacker och liflig kopparglans. De ställen, som man nödgats vid onfärgning beröra med zink, visa sig väl något dunkla; men denna skuggning försvinner vid poleringen med tvålvattnet. Naturligtvis fordra alla på ena eller andra sättet betsade messingsvaror skydd emot luftens oxiderande verkan, medelst fernissning på vanligt sätt.