Aftonbladet – 11 april 1856, sida 2

med en fransk prins om kronan, utan att med våld rycka den ur en främlings händer, hvilken talar nog högt för att man ifrån Spanien hör det till Frankrike; och ser ni, grefve, jag är ett barn af detta land, jag vill ej glömma det språk min mor lärt mig. Om ni visste hvad jag lider då jag ser de spanska soldaterna -ströfva öfver våra fält och uppäta våra bönders säd, eller då jag hör beskrifningar öfver deras herrars bjeltedater uti städerna, hvilka bestå uti att vanära våra hustrur och våra döttrar... Frankrike är Spanien vida öfverlägset både genom snille, mod och rikedom, och jag säger er, jag, son af en konung och sjelf konung, att jag ej vill, märk väl herr de Brissac, att jag ej vill, att detta, det skönaste land i Europa, någonsin skall blifva en provins under Philip II, såsom Biscaya, Castilien, Arragonien och hvad de allt heta, alla dessa usla trakter, bvilka uppfrätas utaf lätjan och eländet. Se der hvarför jag strider, och jag skall strida ända till min död. De som kalla mig för fiende äro ligister eller spaniorer, och de hafva rätt! jag är deras fiende; ty de vilja mitt fäderneslands ruin, och jag skall uppbränna, ödelägga och förhärja allt, städer, byar, skogar, fält, menniskor och djur, förr än jag låter en främling suga musten ur vår jord och utspäda det franska blodet. Henrik IV uttalade dessa ord med en sublim vrede, hans öga blixtrade, hans stora själ återspeglade sig på hans asiat, och med en djerf men ädel åtbörd drog han sin ärofulla värja ur slidan. Brissac gömde ansigtet i sina händer, och en tung suck, nästan liknande en snyftning, häfde hans bsklämda bröst. Och nu, herr grefve, sade Henrik, sedan han åter blifvit lugn, vet ni hvad jag tänker. Mitt hjerta är lättadt, det fägnar mig att jag kunnat öppna det för er. Stig upp, guvernör, ni är fri; Örillon återgifver er eder värja. Brissac reste sig långsamt upp, hans ansigte var fuktadt af tårar. (Fortsättning.)