den re:xga alliansen, det konservativa Europas båls:rk på ett varaktigt sätt försäkradt. Det ansåg Preussens uppgift vara att för Ryssland hålla öppet sambandet med det europeiska statssystemet, och derigenom bereda Preussen sjelf en afgörande ställning i denna förveckling emellan vestern och östern. Men om våra motståndare berömma sig af deras rådslägs lyckliga framgång, hvar äro i verkligheten resultaterna af deras sträfvanden? Det konservativa systemet, som i Ryssland skulle ha kommit till sin högsta blomma, har visat sig såsom någonting förruttnadt, ohållbart: utåt ett sken för att bedraga Enropa angående denna makts intressen och önskningar, i det inre ett sken af glänsande ordning och regering, på ytan skimmer, i grunden förruttnelse,. Det oöfvervinnerliga Ryssland har allestädes blifvit besegradt af sina europeiska motståndare, och har efter ett kort krig, under tyngden af förfärliga offer och förluster, måst söka fred: Det är den napoleoniska imperialismen, för hvilken, enligt motståndarnes eget medgifvande, det oöfvervinnerliga Ryssland böjer sig, och för hvilken det i Frankrikes hufvudstad strör rökelse, det är Napoleon, som af kriget drager den största, den totala fördelen. Och emot Napoleonidens makt sönderfaller midtför våra motståndares ögon det gamla konservativa Europa till en tom dröm, den på Rysslands och Preussens vänskap grundade tillförsigten viker för det uppskakande minnet af dagarne efter freden i Tilsit, och äfven på motpartliets fantastiske ledares läppar dör hvarje ord om den heliga alliansen, ja sjelfva detta namn, inför verkliga makter och sakförhållanden. Han och hans parti ha nödgats stillatigande vid freden bära den heliga alliansen till grafven, sedan de under kriget icke nog kunnat tala om densamma. Är nu detta det sammanhang mellan Ryssland och Europa, hvars upprätthållande motpartiet ansåg för ett så äkta preussiskt intresse; hvadan då denna bleka fruktan för ett ännu likväl ganska luftigt spöke? Och har Preussen verkligen detta sammanhållande med Ryssland, sådant det af motpartiet blifvit tillrådt, att tacka för en ställning sådan man hade hoppats? Vi söka förgäfves efter ett bestämm nde inflytande — vi ha för ingen del sett Preussen fatta något positift beslut till de europeiska förhållandenas ordnande och varaktiga fastställande, vi ha endast sett det antaga och godkänna resultatet af andra stormakters beslut. Och om Preussen fått deltaga i det europeiska fredsfördraget, så var det Napoleonidens intresse, som bestämde denna ställning, honom för hvilken det har densamma att tacka. På hälleberget trodde sig våra motståndares parti bygga sin politik — men det var ej annat än lös sand, halm och strå, och nu stå de rådlösa vid floden, som i sitt snabba lopp rycker med sig alla deras stöd, och veta ej hvart de skola taga vägen; blott en sak tyckas de begripa, nemligen att en ny epok börjat för de europeiska förhållandena. Dessa visa, hvilka förmenade sig kunna på det säkraste sätt stödja den gamla ordningen, ha mest af alla bidragit, att den skakades och gick i qvaf. Utan afund unna vi motpartiet hela äran af detta resultat, så ofta af dem förkunnadt såsom en seger för deras politik och grundsatser — vi vilja ej ha den ringaste andel deruti. Och vore denna deras politik, såsom våra motståndares parti ganska naivt påstår, orsaken till den seger, hvilken de äfven i det inre tillkämpat sig — så skulle vi verkligen hellre vilja lida ännu tjugu sådana nederlag i det inre än att uppgifvå vår bestämda opposition emot detta partis politik, hvilken vi i går likasom i dag, och i dag likasom i morgon förklara vara opreussisk och för fäderneslandet förderflig. Den bekanta i Augsburg utgifna AÅllgemeine-Zeitung har uti en ledande artikel den 2 dennes anställt öfver fredsslutet åtskilliga betraktelser, hvarutur vi meddela det väsentliga. Efter att ha beklagcat att Tysklands båda stormakter ej förr blifvit ense om programmet, yttrar bladet: Det kan väl smickra det specifikt österrikiska medvetandet att ha vunnit ett så obestridligt erkännande af sin makt; men den tyska patriotismen måste djupt sörja öfver denna isolering. Detta utgör ett nytt bevis på huru flertalet af de tyska staterna städse endast är färdigt till en sak — nemligen att ingenting göra. Såsom tyskar måste vi trösta oss dermed, att Österrikes diplomati åtminstone visat sig öfverlägsen alla de öfriga stormakternas (?), samt att det nya Österrike nu äfven genom de yttre förhållandenas tvång är nödsakadt att med alla krafter arbeta på sin inre utveckling och enhet, för att äfven under freden kunna bibehålla den ställning det under kriget vunnit. Hvem vet, huru nära det ögonblick kan vara, då det på nytt måste samla sina krafter, ty kriget har väl företagits i den europeiska jemvigtens intresse; men denna är ingalunda derigenom försäkrad eller återställd. Striden har förblifvit oafgjord, åtminstone enligt hufvudmotståndarnes åsigt. Den stat, som skenbart mest förlorat, Ryssland, har efter vår öfvertygelse i sjelfva verket mest vunnit, mest genom öfvertygelsen om hvilken patriotism lefver i dess befolkning, hvilken kraft i dess armåe. Underkufvandet af Kaukasus synes oss böra blifva det första naturliga föremål för den åter disponibla ryska armåns verksamhet. De kaukasiska folken hafva afböjt hvarje anslutande till vestmakterna och ingenstädes gifvit dem förtroende af sina tankar emot ryssarne; ett geäkert tecken, att den punkten ej är afligsen, der man kan kufva dem med godo eller ondo. En der vunnen seger, de på Transkaukasiens utveckling använda omsorger, skola hastigare än något annat medel åter befästa Rysslands skakade makt i Orienten. På någon direkt eller indirekt offensiv emot engelsmännen i Indien tro vi derföre icke. Liksom Ryssland i detta krig visat en inre svaghet, hvars upphörande måste bli dess närmaste uppgift, så har England ådagalagt en betänklig yttre svaghet, och ingalunda visat sig vuxet kampen med en stor europeisk landtmakt. Retadt genom den underordnade rol det utfört i Orienten, skall det säkert, för sin mer än någonsin utvecklade makt till sjös, söka sig ett föremål, hvarpå det kan utgjuta sin harm och bevisa sin styrka. Frankrike harå sin sida endast vunnit en moralisk seger. Den morali ska vinst, som det härigenom kan erhålla, ligger i ett större anseende på Medelhafvet och uti dess segertillförsigt. Man talar redan om en stor expedition emot kabylerna, om en eröfringsplan i afseende på Madagaskar. I stället för fred emotse vi sålunda endast nya ansträngningar af de tre europeiska stormakterna att återvinna förloradt anseende eller lägga ny glans till det redan vunna. En bekant korrespondent från Paris till den österrikiska tidningen Ostdeutsche Post, hr Kuranda, sammanfattar på följande sätt den ryska politikens nyaste syften: Förbund med Frankrike till hvarje pris; ett skyndsamt uppdragande af stra militäriska jernbanslinier i det inre af det ryska riket; bearbet