Aftonbladet – 10 april 1856, sida 3

gadt; och onekligen framträder äter, såsom högsta domstolen också antagit, i 1848 års aktielag den åsigten, att icke-sedelutgifvande banker böra betraktas lika med andra för stora industriella företag bildade föreningar, hvilka såsom aktiebolag kunna af regeringen sanktioneras. Såsom nyss är anmärkt, antogo rikets ständer att säkerheten hos våra privatbanker af delegarnes solidariska ansvarighet motsvarades af en fördubblad grundfond hos aktiebanker med sedelutgifningsrätt. Det fyrdubblade aktiekapitalet, som enligt förslaget till bolagsreglor för den icke-sedelutgifvande handelsaktiebanken skulle utgöra minimum af dess inbetalta grundfond, innan någon aktie finge utfärdas, borde väl då, i förening med statens och offentlighetens oafbrutna kontroll öfver bankförvaltningen, tillerkännas fullt betryggande egenskap, äfven om alldeles lemnas å sido värdet af de förbindelser, hvilka delegarne i handelsaktiebanken skola utöfver sitt kontanta tillskott afgifva å minct sex millioner riksdaler. När nu aktiebankens reglemente tillika föreskrifver, att bankens verksamhet skall upphöra så snart en femtedel af det ko-tant inbetalta aktiebeloppet gått förlorad och således af bankens grundfond utöfver dess skulder då ännu återstår fyra femtedelar cller minst 3,200,000 rdr riksmynt, d. v. s. te gånger så stor summa, som en sedelutgifvande privatbanks hela erforderliga grundfond i kontanta penningar och hypoteker, så torde icke med rättvisa kunna pästås, att aktiebankens delegare ställt ringare realsäkerhet än privatbankerna erbjuda. Hvad den solidariska ansvarigheten i sjelfva verket betyder, torde numera icke vara någon hemlighet. Att den skulle vara liktydig med betalningsansvar såsom för egen skuld tör bantbolagets förbindelser, har varit en föreställning hos menige man. Men om den nu inskränker sig till betalningsskyldighet endast för den brist, som kan uppstå sedan banken blifvit utredd, och denna utredning åter — att sluta efter exemplen från de emot aktiebanken ofta åberopade Göteborgs och Malmö diskonter — medtager en tidrymd af 40 å50 år, så bör väl kunna inses, att denna personliga ansvarighet lemnar alltför ringa säkerhet men desto mera anledning till otaliga demoraliserande tillställningar; långt förderfligare för landets affärslif och hela generationer af dess befolkning, än om bankens upplösning slutade med en tillfällig men ovilkorlig förlust för dess fordringsegare. I stället för det solidariska, till beloppet obegränsade, men till förfallotiden så ytterst aflägsna betalningsansvaret — hvilket sanningen att säga nog mycket liknar fals och flärd — skola aktiebankens delegare ikläda sig ett annat personligt betalningsansvar, visserligen begränsadt till beloppet, men utmätningsgildt inom få månader efter uppsägning. Det be-l gränsade beloppet af detta betalringsansvar utgör dock en summa från sex till tolf millioner riksdaler riksmynt, eller 150 procent utöfver det inbetalta kapital, på hvilket bankens rörelse grundas. Men, invänder man, för detta betalningsansvar ställa aktieegarne icke någon säkerhet. Det är sannt — men hvilken säkerhet erbjuda då de solidariska delegarne för sitt betalningsansvar? Alldeles ingen bättre, utan fast heldre en i sakens natur grundad större benägenhet att undansticka sin egendom, när den sentidiga betalningsskyldigheten eljest skulle kunna utkräfvas. Ty det är att märka, att vid bildande af bansbolagen af ena eller andra slaget vederhäftighetsbetyg för delegarne alls icke ifrågakomma, och att deremot öfverflyttandet af det personliga betainingsansvaret till ny delegare äfven enligt aktiebankens reglemente är beroende på pröfning af den nye delegarens antaglighet, såsom i de 0 idariska bankerna. Och efter allt hvad man hittills erfarit hafva dessa banker vid sådan pröfning icke förfarit med större stränghet, än det är antagkgt att aktiebanken skall iakttaga. Såsom ett slående argument framställer man den frågan, hvarföre delegarne icke vilja underkasta sig den solidariska ansvarigheten, då denna har så litet awt betyda; och godt att man icke betecknar denna oberägenhet såsom bevis på stiftarnes afsigt att bedrifva vingleri, äfventyrligt, om icke rent af brottsligt. Detta snörsmål skulle kunna besvaras med en annan fråga: vore det rimligt att bilda ett bolag af 20 till 40.000 aktier med delegarnes förpligtande till ansvarighet, en för alla och alla för en? Eller skulle någon redbar, förmögen och upplyst man, huru öfvertygad han än vore om ett stort företags gagnelighet och framgång, vilja för obestämd tid och för medintressenter, hvilka han icke kan känna, samt för alla möjliga eventualiteter, som ingen mensklig makt kan beräkna, förbinda sig och sina efterkommande till äfven den mest skenbara ansvarighet för ett obestämdt belopp, möjhgen vida öfverstigande allt hvad han eger eller kan förvärfva? Är det vinglaren, som tvekar att ingå i sådana företag, och som i stället fordrar att på förhand känna beloppet af den ansvarighet han ikläder sig? Då äro också alla aktiebolag till sin grund förkastliga. Ett annat inkast, som visst icke förfelat att slå an på tanklösheten eller okunnigheten, förekommer i nästan alla kritiker öfver handelsaktiebanken. Det är hänvisningen på Göteborgs-, Malmöoch Götakanaldiskontens öden. Då det egentlicen var Malmö diskont, som senom sjtt obestånd drog de öfriga med sig, orde det icke vara ur vägen att återföra i minnet de allmänna dragen :f denna diskonts organisation och förvaltning. Hela det af akticegarne tillskjutna kapitalet utgjorde 100.000 rdr banko, och med cen så tan grundfond, jemte ett lika stort kreditiv hos riksbanken, hvarför denna icke försmådde att göra sig synA 1 1 :2 11 1 2 oo ee