Aftonbladet – 10 april 1856, sida 2

rörande den nyligen verkställda bankorevisionen och bankens dervid befunna metalliska valuta, hvilken uppgift vi nu finna ha varit mindre fullständig, i det reterenten i revisorernas redogörelse förbisett det belopp af guldmyrt och ryskt silfver, som banken hade förvaradt i S:t Michel. Det är oss ett nöje att, då vår uppmärksamhet blifvit fästad härpå, kunna beriktiga den ifrågavarande notisen derhän, att finska bankens metalliska valuta uppgår till 2,212,042 rub. 77, kopek s:r. Vi kunna emellertid icke undertrycka vår förundran deröfver, att ett dylikt beriktigande icke helt enkelt blifvit Aftonbladet tillstäldt, utan att man i stället tagit sig anledning till att i en annan tidning införa mot oss riktade artiklar, i hvilka det ifrågavarande ofrivilliga misstaget karakteriseras såsom en vrängd framställning,, då den tanken är alldeles orimlig, att Aftonbladet kunnat önska undergräfva finska bankens affärsförhållanden med Sverge., För de högmögende i Finland torde det emellertid både vara en tillfredsställelse och en merit att få utgjuta sin galla mot Aftonbladet. Emellertid är det roligt nog att se, det vårt blad, för hvilket ju Finland skulle vara hermetiskt slutet, jäses åtminstone af de privilegierade embetsmännen, och önska vi, att denna läsning, som uti nu ifrågavarande fall vållat så mycken uppståndelse, uti andra häneenden måtte vara dem till någon fromma. — Midt under det glädjeskri, som den servila franska pressen upphäfver öfver fredsslutet, och som finner ett, ehuru något mattare, gensvar hos en del af den engelska; midt under alla de officiella och officiösa glädjebetygelserna framskymtar då och då, såsom en mörk skugga, medvetandet derom, att Europas ställning icke är betryggad, att de stora europeiska frågorna icke blifvit lösta, och att fredsslutet blifvit med en så feberaktig ifver påskyndadt, att man icke en gång har en verklig, i alla detaljer utarbetad fredstraktat, utan endast skelettet till en sådan, hvilket man sedan måste ge lif och gestalt genom långa och kinkiga konferenser, i hvilka Ryssland kan göra sin röst och inflytelse gällande, utan att vara besväradt af krigets hotande tvångsmedel. Det torde, redan innan man hunnit att till fullo bestämma och genomföra de punkter, på hvilka fredsslutet blifvit grundadt, visa sig, att man dårat sig i den förhoppningen, att Europas status quo i alla andra hänseenden skulle kunna upprätthållas. Bland de europeiska frågor, som för ögonblicket blifvit skjutna åt sidan, är äfven den italienska. Men denna fråga tål näppeligen vid något uppskof; göres ingenting vid densamma, så torde den snmyrt nog lösa sig sjelf på ett eller annat sätt, och vålla de makthafvande i Paris, London och Wien stora bekymmer. En intressant och för sakernas ställning högst betecknande diskussion skall, enligt Times pariserkorrespondents uppgifter, ha egt rum öfver detta ämne uti pariserkonferensen. Sardinska ombudet grefve Cavour inlät sig på en utförlig framställning af förhållandena, visade huru fsrligt det vore, att lemna en så vigtig fråga oafgjord, och f rklarade, att kongressen icke finge upplösas, innan den fattat ett beslut i denna maktpåliggande sak. Österrikiska ombudet grefve Buol uttryckte då sin förvåning deröfver, att man bragte till tals ett sådant ämne inför fullmäktige, som kommit tillsammans för att rådpläga öfver den österländiska frågan, och påstod att det låge alldeles utom deras befogenhet. Grefve Cavour be tred denna wppfattning, påstod, att frågan vore europeisk likaväl som italiensk, och visade, att då man församlat sig för att behandla saker af allmänt europeiskt intresse, så vore Italien ett fullkomligt passande ämne för förhandlingar. Han förklarade, att om ingenting sker nu, så skulle snart åter en kongress bli nödvändig. — Grefve Buol bestred grefve Cavours rätt att tala i Italiens namn. Grefve Cavour befunne sig i Paris endast såsom sardinska regeringens ombud och hade ingen befogenhet att taga till ordet i påfvens, konungens af Neapel eller storhertigens af Toskana namn. Derpå svarade Cavour, att han befunne sig der såsom italienare och hade lika mycken rätt att tala i Italiens namn som grefve Buol i Tysklands, hvilket denne alltjemt gjorde, ehuru Österrike dock endast utgör en medlera af det tyska förbundet. Grefve Buol bestred riktigheten af jemförelsen. Italiens stater, anmärkte han, ha ingen likhet med tyska förbundet; Österrike är den mest betydande ledamoten af detta förbund och jnneliar såsom sådan presidium vid förbundsdagen. Derför har Österrike öfverallt, der det är fråga om tyska intressen, full rätt att, så snart ingen annan representant för Tyskland är närvarande, tala 1 hela Tysklands namn, hvilket Sardinien icke kan göra i fråga om Italien. Hvad anginge besättandet af en del af Italien medelst främmande trupper, hvilket förmodligen utgjorde en af de besvärspunkter som grefve Cavour ville framställa, så skulle det väl näppeligen passa kongressen att vidröra denna punkt, då en bland de första verkningarne af ett beslut, som kongressen redan fattat, skulle bli den, att en del af sultanens område skulle besättas af franska, engelska och kanske i nödigt fall äfven at sardinska trupper. — Grefve Cavour svarade, att det ändamäl, för hvilket sultanens område besattes af de allierades trupper, vore ett helt annat, än det för hvilket Italien hölles besatt af främmande trupper. De allierade hade fört ett krig till försvar för Turkiets af Ryssland hotade oafhängighet. Till grunderna för faran hörde äfven sultanens undersåters egendomliga ställning. Det vore nu de allierades pligt att beskydda Porten icke bloit mot de faror, som voro för handen, utan äfven för framtiden; och ett medel dertill vore att aflägsna orsakerna. De allierade vore icke blott för