Aftonbladet – 10 april 1856, sida 1

hans venstra hand hvilade vårdslöst på värjfästet och den högra uppehöll det tankfullt nedlutade hufvudet. Det var omöjligt att se hans ansigte, trädens skuggor undangömde det helt och hållet, och månens strälar upplyste endast det blanka skärpspännet, men den behagfulla ställningen, den djerfva hållningen och de breda axlarne uttryckte så mycken höghet och ädelhet, att grefven ofrivilligt studsade. Hvem är denne man ? fi ågade han. Kungen! svarade Crillon enkelt. Chevalieren aflägsnade sig. Guvernören var ensam mea Henrik IV. Grefve de Brissac ansågs allmänt för en ef Frankrikes tappraste ädlingar; han var ligict och gascongnare, men han kunde ändå ej behberrska en viss darrning vid åsynen af denne fienze, öfver hvars frihet, lycka och lif han för endast tio minuter sedan trodde sig kunna befalla; hans hjerta klappade häftigt när han såg denne prins, från hvilken man med våld röfvade en krona, lika stor i sin olycka som på en tron, och hans blickar sänktes då han påminte sig att han stod inför segraren vid Aumale, Arques och Ivry. Grefven bugade sig djupt, men konungen märkte det ej; han hade ännu icke uppvaknat ur de djupa drömmar, hvari han satt försjunken. Huru fruktade ej Brissac det första or, hvilket skulle utgå från dessa kungliga läppar, huru ryste han ej vid tanken på att hans öde nu hvilade i dens händer, som han nyss så lättsinnigt hotat. Grefven bugade sig ännu en gång, konungen spratt till och han upplyfta7e häftigt hufvudet. Tag plats, herr grefve,, sade han förbindligt. Brissac tvekade först, men på konungens andra inbjudning satte han sig slutligen ned på den gröna gräsmattan så långt ifrån mjnarken som: möjligt. I detta ögonblick framsmög månen ur de tjocka molnen, hvilka en stund inhöljt henne. och kastade genom de lummiga grenarne ct matt sken på Henriks ansigte.