Aftonbladet – 10 april 1856, sida 1

såmma att äfven tillfångataga er... Haf nu ni medlidande med mig, min bäste chevalier, så lofvar. jag att om en qvarts timma hafva det med er. Crillon började att skratta, Brissac gjorde en häftig rörelse. Se så, herr: grefve blif inte ond öfver att jag skrattar, men jag kan verkligen inte hjelpa det... Ha,.ha, hal det. var ett alltför löjligt äfventyr.... Tänk er, om edra karlar ej haft. .mera framgång än edra pistoler och er värja. .. Ha, ba, ha! de stackarne hafva smält som snöl... Tolf karlarl!... en munsbit: för -Crillon. Har ni dödat dem ? utbrast Brissac, som ej på minsta sätt förvånades öfver en sådan hjeltedat af.-.en dylik stridskämpe. Dödat, nej bara tagit, och de tappra bussarne äro nu som bäst på vägen till .Poissy, der de få sofva i natt. I morgon stöta de till vår armå, och der lära de väl hädanefter få stanna qvar... Åh, jag ber, rynka inte ögonbrynen: så förfärligt, det gagnar tillingenting; stig i stället ned af hästen och följ mig till ett litet förtjusande ställe ungefär trettio steg härifrån; vi hafva en hel mängd med saker att säga hvarandra... Ni är min fånge, men jag skall icke missbruka mina rättigheter . . . Arnaud, vakta grefvens häst. ., Förlåt, er värja, om jag får be. Den förvirrade Brissac lemnade Crillon sin värja och följde honom utan motsträfvighet ; den stackars guvernören hvarken hörde eller såg; ett barn hade kunnat leda honom. Jag har förlorat mitt spel, mumlade han. Crillon ställde Armand som skildtvakt, fattade grefvens arm och förde honom till en liten, ej långt derifrån belägen uthuggning, i hvars grannskap tvenne vid ett träd fastbundna hästar muntert underhöllo sig med hvarandra medelst gnäggningar och stampningar. Der, öfverraskades de Brissac af en tafla värd Rembrandts och Salvators penslar. Liksom infettad i en ram af löfverk, ej långt ifrån de begge hästarne, satt på det mjuka gräset en mörk gestalt, stödd emot en ung ek och väl insvept i en kappa. Det var en man;