Aftonbladet – 9 april 1856, sida 2

nade ett vandrande spöke än den strålande fröken dEntragues. Tyst och med vacklande steg närmade hon sig den olycklige ynglingen. Esperance kände hennes genomträngande blickar fästade på sig, han ville tala, men orlen dogo på hans läppar; hän ville le, men smärtan hindrade honom derifrån. Hon kommer,, tänkte han, för att förvinda mitt sår eller emottaga thin sista suck. Denna ädelmodiga handling skall hos Gud utplåna många af hennes fel. Henriette föll på knä; hon utsträckte sin vand, men det var hvarken för att förbinda hans sår eller. upphemta hans sista suck — let var för att taga börsen som inneslöt den olyckliga biljetten. En glädjeblixt frambröt ur hennes öga, hon kände redan papperet under maskorna och rennes darrande fingrer började häftigt ått ippknyta banden som fasthöllo börsen vid ä!karens gördel. Vid åsynen af detta helgerån skänkte Gud len arme Esperance en fläkt af. hans fordna tyrka; han gjorde en kraftfull rörelse för att örsvara sig och en djup suck framträngde ur ans beklimda bröst. När Henriette såg honom på detta sitt återrakna från de döda, rusade hon häftigt upp rån sin knäböjande ställning; bon ville skrisa, men kon kunde ej, och hennes förskräcelse tillteg i samma mån som den döende, lek af förtvifftan, hotande och mörk, reste sig rån golfvet. Bort, bort nedriga Gvinna! utbrast ince mel grafik röst, sbort, skändbiga hköfverska!... Du vill då ha Esperances bref :kzom Utrhbains ring! Min Gud, straffa henwe! Jag ber ej att få lefva, men skänk mig tminstone så mycken kraft att jag kan lem