kastadt. Icke dess måndre har det fått gälla såsom grund för ett riksvigtigt beslut, men de obestridliga erinringarne blifvit lemmäde utan afseende, Huru man än vill vända oeh skärskåda saken, är det omöjligt att finna talande skäl, utan endast alande personer, såsom bidragande till den olyckl utgången. För vestra Billingsriktningen har ingen enskild person ansett behöfligt att ifra när och fjerran såsom från motsatta hållet skett, emedan man haft fullkomlig tillit dels till regeringens egna tidigare föreskrifter i ämnet, och dels till de förord för vestra Billingsbanån, som blifvit lemnade af de auktoriteter; hvilka haft sig anförtrodt, att underdånigt utlåtande afgifva, nemligen: General Akrell, som erhållit nådigt uppdrag att afgifva yttrande och förslag rörande stambanor inom riket, förlade den vestra statsbanan vester om Billingen. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen hade mot deta förslag intet att anmärka. Härpå beviljade Kongl. M j:t statsanslag fö 1betäckandet af halfva undersökningskostnaden, under meddelande af den allmänna föreskriften, att jernvägen genom Skaraborgs län borde dragas företrädesvis vester om Billingen: Uti Kongl. Maj:ts, till senast församlade ständer framstälda proposition om anslag för jernvägsbyggnader uppgafs afsigten vara, att banan genom Skaraborgs län skulle dragas företrädesvis vester om Billingen, När Kongl. Maj:t bestämde riktningen för jernvägen genom Skåne, valdes äen rakaste sträckning.n, oaktadt byggnadsekefen oeh öfriga auktoriteter hade förordat en omkring 2000 ålnar längre, emedan den genomgiek bördigare nejder. Då frånträddes alltså byggnadsehefens förslag, för att hålla sig vid den rakare sträckningen; nu deremot följdes samma byggnadschefs förslag för att, med förkastande af den rakare sträckningen, antaga den af honom förordade böjdare riktningen. Den särskilta komitö, som af Kongl. Maj:t erhöll uppdrag att yttra sig öfver företrädet hos ettdera af de trenne förslagen, nemligen östra och vestra Bil-. lingsbanorne eller Skarabanan, stannade, om också med ringa röstpluralitet, med förord för vestra billingsleden. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet har varmt nitälskat för den af berörde auktoriteter sålunda förordade riktningen, samt lemnar de aldra klaraste skäl för sin åsigt. När vi kalla sakens utgång för en olyeka, mena vi dermed icke blott förlusten af de dubbla fördelar, som skulle kommit provinsen till godo, och såluada äfven det allmänna, om banan fått en annan riktning, utan äfven den vacklande opinionen hos en styrelse, som icke hyser tillit till den öfverensstänimande åsigten hos fyra särskilta auktoriteter, som den sjelf förordnat, utan, för att slutligen få ett förord i egen smak, vänder sig till. en enda person, som sjelf var medlem i en: af de hörda auktoriteterna, ech hvilkens åsigt förut var känd. Personer af alla politiska bekännelser öfverensstämma enhälligt deruti, att regeringens behandling af denna angelägenhet är egnad att väeka betänkliga bekymmer. Om man således måste beklaga att utgången blef den man nu erfarit, och att det gagn, som bådades provinsen, blef mindre, än det bordt våra; är man doek långt ifrån att afumdäs den gynnade orten dess väntade vinning, emedan hvarje del af länet år oss lika kär. Om någor eller några få personer begagnat sin ställning ech sina relationer för genomdrifvandet af sina enskilta afsigter, må dessa sjelfva bära skulden derför — äran bör dervid ieke komma på tal — men ieke invånarne i allmänhet, hvilka icke gjort mer eller annat, än invånarne i länets öfrga trakter. Må de blott hofsamt bära den lycka, som tyeks vara dem beskärd, och vårda den så, att den, genom en ädel företagsamhetsanda och genom uppoffringar, om det gäller, blir gagnande för det allmänna oeh framför allt för de syskontrakter, som ou till en början sett sina billiga förhoppningar svikna. —ttjijj —