genljödo redan i trappan och hon måste skynda ut för att hindra grefven af Auvergne att gå vidare. Äfven la Ramåe spratt till; de oväntade gästernas ankomst återkallade i hans minne det fasansfulla brott han begått. Håret reste sig på hans hufvud, samvetets anklagande stämma talade i hans bröst, och i sin vilda sinnesyra tyckte han sig omgifven af svarta andar hvilka dansade en ringdans omkring honom. Utom sig af förskräckelse ilade han ut på balkongen, men de onda andarne slöppte honom ej, och otålig att undkomma dem kär stade han sig handlöst ned från den. Då skallade tvenne höga skrik genom luften, det ena af öfverraskning, det andra af raseri, och man hörde någon häftigt förfölja den flyende. En dödstystnad utbredde sig snartjöfver det hela. Ingen tänkte på Espeårance; endast den friska nattvinden, som inströmmade genom det öppna fönstret, smekte den unge mannens bleka tinningar och förmådde honom slutligen, genom sina upplifvande kyssar, att åter öppna de slutna ögonen. Espårance mindes ingenting, han hade glömt hvarest ban var och han ryste då han såg sig ensam likt en död utsträckt på golfvet, upplyst af vaxljusens flämtande sken; men en stickande smärta i hans bröst påminde honom hastigt om hvad som händt; febern brann i hans ädror och han förde långsamt handen ti!l sitt ännna blödande sår. Var det en villa eller var det verklighet, men han tyckte sig se Henriettes sängkammardörr sakta öppnas och den unga flickan blek som ett lik utträda derifrån. Ja, det var verkligen Marie Touchets dotter; Esperance igenkände henne med säkerhet, ehuru hon i detta ögonblick mera lik