, den 9 April. STOCKHOL Bland de i många afseenden nedslående tarz kar, som det nyligen gjorda fredsslutet framkallat i vårt land, är tanken på Finland och dess blifvande öde en af de närmast liggande och en af de bittraste. Det länder vårt folks nationalkänsla och sunda politiska instinkt till heder, att förhoppningen om Finlands frigörande kraftigare än något annat skäl inverkat på den stämning, som under de senaste åren uttalat sig i vårt land och i väsentlig mån legat till grund för nationens så allmänt ch lifligt hysta önskan, att krigets tyngdpunkt måtte förläggas till Östersjön och att detsamma genom de skandinaviska staternas deltagande måtte erhålla en förändrad karakter och betydelse. Fastän nära ett halft århundrade — motsvarande efter vanlig beräkning halfannan mansålder — förflutit, sedan Finland genom det oerhördaste och i historien för evigt brännmärkta, af våld och förräderi sammanväfda dåd bortrycktes från Sverge, så har det såret visst icke blifvit läkt, det blöder ännu lika starkt, och det vållar till och med en skarpare smärta, sedan nationalkänslan höjt sig utur den domning, hvari den försjönk efter det våldsamma slag, som drabbade och stympade statskroppen, och genom den osvenska politik, som under den närmast derpå följande tiden bestämde vår ställning. Det är visserligen sannt, att det materiella försvagande, som Sverge lidit genom förlusten af Finland, i afseende på den yttre ställningen i någon mån uppväges af unionen med Norge och att i det inre det bör kunna bli oss möjligt att genom vidtagande af tidsenliga reformer och lossande af de band, som hämma ej mindre näringarnes utveckling, än den högre odlingens förkofran, kunna såsom man äfven yttrat inom Sverges gräns eröfra Finland åters. Men hvarje svensk, hos hvilken den naturliga fosterländska känslan ör sig . gällande och som har någon lick för framtiden, känner sitt hjerta sammanpressas vid-den tanken, att ett land, som under så många århundraden med oss delat ljuft och ledt, och hvars befolkning med så mycken trohet och ihärdighet kämpat tusen blodiga strider för det gemensamma fosterlandet, nu ohjelpligen skulle vara lamnadt till rof åtvår gemensamma arffiende, som tillika är fiende till verldens frihet och civilisat.on, .och att en och en half million menniskor med svensk bildning, svenska seder och inrättmngar för alltid skulle vara hemfallna under barbarismens ok och dömda att efterhand dela det olyckliga öde, som öfvergått de öfriga främmande nationaliteter, öfver hvilka den moskovitiska tronen kastat sin dystra skugga. Oberoende af dessa rent svenska känslor, måste man för öfrigt i Sverge bittert beklaga, att den europeiska politikens ledare och målsmän icke kunnat inse eller icke blifvit från vederbörligt håll tillräekligt och i tid upplysta och öfvertygade derom, att det för betryggande af nordens och derigenom äfven för Europas frihet och sjelfständighet äroundvikligen nödvändigt, att Finland räddas undan den ryska omfamningen, att Ryssland beröfvas de rika hjelpmedel, som det derstädes finher, isynnerhet för sin tillämnade kolossala Östersjöflotta, och att genom Finlands befriande och genom de mänga herrliga krafter och tillgångar, som derigenom skulle bragts i dagen och satts i rörelse, och hvilka snart skulle hafva bortskuddat allt ännu endast på ytan frätande moskovitiskt otyg, en frihetens bastion der under Europas hägn skulle kunnat uppresas, mot hvilken både den ryska listen och det ryska våldet skulle strandat. Man har i utlandet under krigets gång egnat alltför ringa uppmärksamhet ät detta ämne. Inom den engelska pressen ha dock på senaste tiden flera vältaliga röster höjt sig, för att visa vigten deraf, att man, vid ett ordnande af de europeiska angelägenheterna, icke lemnar Finland ur sigte. Äfven den liberala tyska pressen har under sistlidet år med mycken ihärdighet hänvisat derpå, att ingenting synnerligt är vunnet för Europas trygghet, så länge .man låter Ryssland i norden bibehålla en ställning, som hotar hela den germaniska stammen. Ett af de mest ansedda och utbredda blad i Tyskland, Kölnteche Zeitung, yttrar senast i en ledande artikel öfver fredsslutet följande ord: vMan må förlåta oss, att vi nu, då freden är slutad, icke kunna afhålla oss ifrån att ännu en gång tala om Finland. Den som känner och älskar land och folk, han måste känna ett svärd gå genom hjertat, då nu det sista tillfället synes vara försummadt, för att befria det gamla frihetsstolta klippornas och sjöarnes land från den onaturliga förbindelsen med Ryssland. Redan långt före det nu afslutade kriget ha vi hänvisat på det ena nödvändiga i norden, och sedan krigets utbrott ha vi ständigt pekat på denna Rysslands Aehilleshäl. Men våra fromma önskningar borttonade i krigsbullret. Östersjön försummades. Omsider afslöts, mot slutet af förlidet år, en traktat med Sverge, och huru litet .den än-innehöll, så förmådde blotta möjligheten att förlora Finnu ryska kejsaren -att genast-antega--alla fiedsvilgenljödo redan i trappan och hon måste skynda ut för att hindra orefven af Auverone att