vernaturlig styrka omfattade han mördarens strupe och hans fingrar intrycktes djupt i det mjuka köttet. En förfärlig strid uppstod, blodet frustade ut genom la Ramces mun, hans ögon förstorades och han nedföll slutligen på golfvet. Men hastigt uppgaf Espårance ett genomträngande skri, hang händer öppnades och hans kropp sjönk tillsammans. La Ramee var fri, ett förfärligt skratt genljöd från hans läppar, och han svängde stolt öfver sitt hufvud knifven som han under sitt låtsade fall upptagit och stött i sin motståndares bröst. Marie Touchet stod stum, förskräckelsen hade isat hennes lemmar och hon bortvände hufvudet för att ej se den varma blodström som forssade ur den unge mannens breda sår. Espårance sträckte ut sin hand, han ville fatta värjan hvilken hvilade på stolen, men krafterna öfvergåfvo honom, en eldröd sky drog framför hans ögon och han nedsjönk sanslös på golfvet. Crillon, Urillon! mumlade han. Det var ett fasaväckande skådespel! — På ömse sidor om det utsträckta liket stodo de begge mördarne och betraktade hvarandra med vansinniga blickar, ifrån sängkammaren utträngde qväfda snyftningar och derute i den fria naturen helsade näktergalarne med sin hänförande sång månens första strålar. Plötsligen hördes glada skrattsalfvor i parken, slag dundrade på porten och röster ropade Henriette och madame dEntragues. Himmel! utropade Marie Touchet, min man och grefven af Auvergne! Öppna, öppnal... jag vill se min lilla syster! skräilade Carl IX:s son; öppna, jag vill helsa Frankrikes drottning! Dessa ord uppväckte Marie Touchet, liksom en af yttersta domens basuner; hon ville blåsa ut vaxljusen som brunno på bordet, men steg