Henriette föll på knä; döfvad af förskräckelse började hon att mumla böner framför sitt krucifix. Esperance höjde hufvudet, han lade armarne i kors öfver bröstet och betraktade lugnt sina begge motståndare. La Ramce drog hastigt dolken ur slidan. Ah hal!. sade Espcrance långsamt, jag glömde hvar och med hvem jag var... det är familjen dEntragues vana att mörda den som genera dem ! Usling! utropade Marie Touchet, du tvingar oss dertill! . Ingen nåd! ingen förskoning, vrålade la Ramdce, du måste dö! Hållb, inföll Esperance, jag är ingen page, jag är ingen Urbaimn du Jardin,.. Jag hvarken förskräcks för edra onda ögon, min fru, eller för eder skarpa knif, eländige mördare! ... Ja, ställ dig framför min värja... göm henne väl... jag skall nog ändå återtaga henne när så behöfs, men med dylika fiender är hon ett alltför ädelt vapen... Fort! gif ruml!... åt sidan min fru!... Undan skurk!... Henriette skyndade in i sängkammaren, madame dEntragues drog sig ofrivilligt till dörren, och I Ramee med knifven i handen sänkte hufvudet liksom en tjur hvilken vill rusa på sitt rof. Espåtrarce såg hans afsigt och förekom honom. Du blef inte hängd i morse, utropade han, men du skall åtminstone blifva strypt i qväll! Med blixtens hastighets störtade den ädle ynglingen öfver l.onom, och innan la Ramee ännu hunnit sansa sig hade han redan vridit dolken ur hans hand och kastat den på golfvet. Marie Touchets medbrottsling gjorde en rörelse för att slita sig lös, men den kraftfulle Esperance släppte ej sitt tag, med öf