sin fiende och han log föraktligt åt hans skickliga manöver. I så fall, inföll Marie Touchet blek och darrande, så måste han gifva oss en förklaring. Ja, ja, han skall förklara sig! röt la Ramåe och stödde sig mot stolen på hvilken värjan låg. . Henriette, den fega, lågsinnade Henriette närmade sig nu med hopknäppta händer. Ödmjuk och rädd kastade hon på Espårance en bönfallande blick icke för att förmå honom att vara tålmodig, utan för att anropa hans tystlätenhet. Men Espörance såg den ej. Jag förstår er inte min fru? sade han. Ni skall svara och inte försti, inföll la Ramde, lekande med värjfästet. Det är med madame dEntragues och inte med er som jag talar, afbröt Esperance högdraget. Förlåt min fru, hvad var det för förklaringar som ni värdigades begära af mig?x Jag önskar förklaring öfver vissa förmenta hemligheter med hvilka ni i morse hotade herr Ja Rame... Dödshemligheter! Esperances möcka öga flög till Henriette, som gömde ansigtet i sina händer. Dessa förklaringar kan jag ej gifva åt er min frun, svarade han, det är endast herr la Ramee jag kan meddela dem och jag är beredd att göra det hvilken dag han sjelf begar bestämma för att möta mig på vägen ill Aumale, bredvid en viss hagtornshäck. Ni måste tala! utropade Marie Touchet och störtade emot honom med knutna händer. Ja, ni måste tala röt la Ramee och förde : an till en knif som hängde vid hans ci lel ciel Tror ni det? inföll Espårance, leende åt len enas svaghet och den andras raseri. är säker derpån, skrek la Ramete med on förfärlig blick.