Baan nera mot det arma offret för edra nedriga ränkor, så skulle ni vid Gud dyrt få betala er oförskämdhet ! Men, min fru, jag har ej förolämpat någon,, svarade den unge mannen, glad att se saken närma sig sin upplösning utan att hans älskarinna på minsta sätt kunde lida deraf. Tig! Jag tiger!, Gå!... gå elöndigel Det hade jag gjort för längesedan, om ej den aktning man är skyldig damerna qvarhållit mig, inföll Esperance med ett hånfullt leende. Och glöm inte qvar edra diamanter,, tillade Marie Touchet, de kunna just vara lagom åt edra likar! Då hon sade dessa ord, fattade hon etuiet som stod på bordet, och kastade det för Esperances fötter; men den unge mannen upptog det ej, han log blott åt detta qvinliga raseri och närmade sig efter en behaglig bugning balkongen. Tillåt, mina damer, att jag återtager den förbjudna vägen, sade han, men min häst står nedanför, och jag skulle ej gerna vilja förorsaka någon skandal i ert hus. Det vill heller inte jag., svarade Marie Touchet stolt, och derföre ber jag er inte gå ut på den sidan, ty nedanför fönstret står nägon, hvars möte jag vill bespara er... Visserligen förtjenar ni straff och gömdt är inte glömdt! men den här gången önskar jag att det må vara slut... En sak säger jag er likväl, och lägg den väl på minnet, att om om det någonsin mera faller er in att kasta en enda blick till detta fönster eller att omtala ert äfventyr för någon menniska, så inspärrar jag utan medlidande fröken då Entragues i ett kloster, der hon må få sluta sina dagar, och hvad er beträffar, så...n (Forts, följer.)