djup bifalla din anhållan... Se der, min fru, hvarför jag gömde mig. Min list har lyckats, jag har fått nedlägga mina uppriktiga och vördnadsfulla förklaringar för edra fötter, men den har tyvärr kastat ännu en mörk skugga på er dotter. Henriette andades åter, Marie Touchet kastade på henne en lugn blick; det var öfver den olycklige Espeårances hufvud som stormen skulle bryta lös. Er anhållan ! utropade modren med tygellös vrede, er anhållan!... Men för att anhålla om fröken dEntragues, hand måste man vara någonting!... Hvem er ni?... Hvad är ni?...n Esperance sänkte hufvudet med låtsad ödmjukhet. Jag är icke fattig, mumlade han. Hvad bryr jag mig om det!... Är ni prins?... År ni konung ? Nej, madame. Ert namn!... Ert namn! befallte Marie Touchet, allt mer och mer uppretad af den unge mannens synbara undergifvenhet. Det är Inte fråga om att köpa juveler, vi äro inga judar, ert namn vill jag veta... Ärmniadels: man ? Espårance suckade djupt och antog en allvarlig ställning, liksom för att bättre se hvilken verkan hans svar skulle göra. Det vet jag inte, min fru. Om åskan slagit ned på madame dEntragues, hade hon ej kunnat blifva förskräcktare. aInte adelsman utropade hon skälfvande af harm, Inte adelsman!... Och en sådan der som ni vågar att anhålla om min dotters hand... Men hvad är ni för ett vild tjur i menniskoskapnad, som på detta vis vågar trotsa galgen? ... Huru kan ni någonsin tänka på att vilja förföra en fröken dEntragues!... Eländige skurk! Om jag inte fruktade att min mans och min sons vrede skulle utbryta