just sysselsatt dermed då er röst genljöd från trappans fot... Se der hela sanningen, madame... Och nu kan jag ju hoppas att ni förlåter mig, och att ni inte längre anklagar er oskyldiga dotter, som i detta ögonblick må: ste lida grymt af edra orättvisa misstankar... Jag, ensamt jag förtjenar era förebråelser och jag böjer mig ödmjukt inför er rättvisa vrede, Allt eftersom han talade, återkom lifvets färg på Henriettes kinder, och hon beundrade i sitt sinne denna själsnärvaro hvilken räddade henne. Ja, min mor,, utropade hon förtjust öfver den rol som fallit på hennes lott., nja, min mor det är sannt! Men Marie Touchet lät ej bedraga sig. Den unge mannens vältalighet ökade endast hennes vrede, och hon utbrast med stigande harm: Detta är således den sinnrika osanning ni hopspunnit såsom ursäkt derför att ni inträngt till min dotter genom fönstret ? Dörren var stängd, svarade Espårance lugnt, och utomdess kunde jag inte gå igenom den, ty jag ville ej att fröken dEntragues skulle se mig. Huru vill ni väl förklara, fortsatte modren och vred konvulsiviskt sina händer, att ni vid min ankomst var gömd i sängkammaren?... Det hade ju varit det naturligaste att ni gått ut samma väg som ni kommit in. Henriette sänkte hufvudet under detta nya slag. Er dotter afskedade mig stolt svarade Espårance förläget, men jag ville stanna qvar... ett hopp bodde i min själ... jag sade till mig sjelf: Om du skulle vara nog lycklig att få se fröken Henriettes mor... om du skulle kunna öfvertyga denna utmärkta qvinna om din kärleks styrka, då skulle säkert hon, så ädel och så god, öfverse med ditt djerfva steg och bevekt af dina känslors