Aftonbladet – 8 april 1856, sida 2

brott, och jag vill se hvem som kan bevisa att det varit något annat... Förlåt din Henriette, glöm det förflutna... Du vet ju att jag älskar dig... att jag ej en enda sekund upphört att älska dig ! on. slingrade sina armar kring hans hals och öfverhöljde hans rodnande ansigte med brinnande kyssar. ) Men ni jagade bort mig nysss, stammade Esprance. Förlåt en ädel själs vrede, som uppreser sig vid en skamlig anklagelse.n Nej, ni jagade bort mig innan jag hade anklagat er. O, förlåt den arma unga flicka, som bevakas af sina föräldrar och som ser sig fången, afsöndrad, för evigt skild från den hon älskar... Min far är utån medlidande, min mor drömmer förbindelser för mig vida öfverstigande min svaga förtjenst... En misstanke från deras sida skulle bringa mig döden. Tillsammans med mig hade ni hvarken fattigdom eller vanära att fruktas, inföll Espårance blidkad. Min far skall aldrig samtycka att skänka sin dotter åt en man, hvilken ej känner sina föräldrar, stammade hon med skenhelig mildhet. Ack, huru lycklig, huru stolt skulle jag ej vara om jag finge kalla mig din hustru! s.. Du är ju icke längre ond, min Espårance?.,. Du vredgas ju icke mera på en stackars qvinna, hvars enda brott består i olyckan? ;.. Jag läser glömska i dina ögon .. jag läser också att du ännu älskar mig! Jag måste väl, suckade den varmhjertade ynglingen. an glädjeblixt ljungade ur Henriettes mörka öga. Huru är det möjligt!s utropade hon efter en stunds tystnad, att vreden ett ögonblick