Aftonbladet – 7 april 1856, sida 1

I postverkets tjenstemäri, redaktionen nellt och hållet pvetande. Uti en artikel för den 28 Mars har Times uttalat sin nuvarande åsigt af fredsfrågan, er åsigt, söm af ett annat engelskt blad anses vara regeringens. Vi införa här nedan artikeln såsom ett pröf på den synpunkt, från hvilken freden och degg fördelar betraktas af det i själ och hjerta nettrala eller rent af emot folkfriheten fientliga pärbi, hvars meningar och intressen Times : torde kunna anses uttrycka. Det kan ej nekas, att allt det goda, som möjligen kunnat sägas om freden, i föreva rande artikel blifvit sagdt, och som vanligt rätt väl sagdt. Men detta hindrar ej, att den obelåtenhet med freden, som icke ens Times kan dölja rör sig såsom befintlig hos engelsmänner sjelfva, koramer att dena många, som med blieken rikstad påde ti aa och framåt betraktat händelsernas gAng: Svärligen lärer det lyckas Fimes att divertyga England om att ingenting af hvad landet gjort och lidit är förloradt.. Vi tro att Eng7 land har skäl att inlägga protest mot denna nog oblyga försäkran, och kommer att göra det. Påståendet, att säkraste vinsten för vestmakterna af kriget är rättigheten att kunna påtvinga Turkiet sina råd sticker nog bjert af emot det af dessa makter uppställda program om upprätthållandet af nämde rikes oberoeride såsom krigets mål. ,Och då det omedelbart härpå heter, att Englands förhållanden till Sverge äro af likartad beskaffenhet, så synes detta vilja antyda en uppfattning af Novemberfördraget, hvilken vi i den svenska sjelfständighetens namn måste med harm tillbakavisa. Då det slutligen yttras, att de nya allianserna äro af mera Vigt än om man hade skilt en provins (Finland?) från czarriket, eller åt en vild folkstam (tscherke.sserna?) hade återgifvit dess välde öfver en bergskedja, innebär detta icke blott ett hån em.9t tvenne ädla och af Europas varma deltagan.de förtjenta nationaliteter, utan ock ett tanklöst förbiseende af att öfver denna i Times ögon så obetydliga bergskedja vägen likväl går till Pexsien, och vidare till Indien. — Artikeln har efter en liten inledning följande lydelse: Det är svårt att realisera denna öfvergång från krig till fred; så mycket har vårt sätt att tänka tagit inflytelse af de sista tremne årens stora händelser. Linieskepp, kanonbätar, flytande batterier skola nu, sedan de knappt blifvit färdiga, uppläggas iarsenalerna. Eskadern skall fredligt återvända till de kuster den nyss lemnat. Då nordens snö smält bort, skola ryska kusterna åter besökas, men icke af fientliga flottor, signalerande genom dimmorna och varsamt banande sig väg öfver de grunda farvattnen, utan af fordna tiders ståtliga handelsfartyg. Hull och Petersburg skola ännu en gång ha sina ångbåtsflottor, återkallade från sin transporttjenst i Orienten, från: fraktandet af kroatiska arbetare och mulåsnor, kulor, bomber och munderingar. Baltiska kaffehuset skall än en gång fyllas med affärsansigten; hampa och talj, spanmål och linfrö skola åter framkomma till britiska marknaderna utan en landtransports omvägar, utan falska attester. I socialt hänseende skola vi återkomma till samma ställning som före 1853. Ryssarne skola visa sig i Paris och London, och det skall nästan synas som om Menschikow och hans beskickning, Silistria och Sebastopol, hospitalerna i Skutari och löpgrafven vid Redan ej varit annat än en sällsam dröm. Politiska förhoppningar skola ej ha blifvit realiserade ; för demokratiens visioner återstår det att erhålla verklighet. I samma förhållande, som 1848 års revolutioner stodo ti.1l 1789 års stora rörelse, tyckas Pelissiers och Simpsons krig stå till Napoleons, Wellingtons och Bliickers. Ingen stor förändring skall bli märkbar i det inre eller i det yttre. Polen, Finland, Bessarabien, Kaukasus befinna sig på samma punkt der de voro. För dem, som lätt fälla modet, kan det synas som om allt skall komma att fortfara som det varit — som om hängifvenhet och sympatier endast vore griller inom politiken, snart blottställda för att besvikas och begabbas. Vi anse det derföre ganska möjligt att engelska folket skall finna sig obelätet med den fred, som nu är nära att förkunnas. Afven under medgifvande af hvad dess försvarare påstå, att den är så förmånlig som man kunde vänta, och att den på grund af sina solida förtjenster kan ega bestånd, tvifla vi dock huruvida den kommer att tillfredsställa de förhoppningar som engelsmän med eller utan skäl byst. Det kan ej vara något tvifvel derom, att kriget börjades under stora förväntningar, hvilka ökades af segern och af medvetandet om förmågan att förlänga striden. Det ansågs, att territorialeftergifter, ja ersättning i penningar skulle bli resultatet af våra ansträngningar. Men det synes nu, att vår triumf är af en annan, af en mindre påtaglig art. Våra segrar och våra oförminskade tillgängar äro sin egen belöning. Czarens nederlag och skingrandet af de farhågor, som tryckt Europa, utgöra Rysslands förluster. Om ock ingen eftergift blifvit Ryssland aftvingad, om ock Sebastopol och Bomarsund skulle kunna späckas med kanoner och under sina batterier gömma flottor, blefve Byssland likväl icke hvad det varit. De allierade hafva