Aftonbladet – 5 april 1856, sida 2

kyrkogatan. Det var en fjortonårig dotter till en fattig borgarenka, som skulle föras till grafven. Sedan vi ungefär en timma trängts bland begrafningsgästerna, hvilka, den sorgliga högtiden till prydnad, höllo sina hufvuden på stied, nen obarmhertigt sköflade vinbrickorna och konfektskorgarne, stoppande munnar och fickor fulla, tillsades vi att begifva oss till likrummet. En krans af friska och vackra blommor slöt sig omkring den utblommade fjortonåriga flickans hufvud. Det fina förbleknade ansigtet tycktes småle åt den prakt af spetsar med ihflätade inyrtengvistar, som omgaf detsamma. Det var så mycket grönt på hvitt, så mycket hopp på grafven. Just som locket skulle påskrufvas, instörtade I rummet en djupt sorgklädd qvinna, som under konvulsiviska snyftningar kastade sig öfver kistan, betäckande den dödas ansigte med kyssar och tårar. Det var modren, ty endast en mor kan sörja så. Efter denna följde en flicka af ungefär 12 års ålder, ljuslockig och vacker som daen, likaledes i djup sorgdrägt. Modren, efter att länge hafva smekt och oråtit öfver den döda, vände sig nu till den letvande flickan och slöt henne i sina armar. Lina! Lina! sade hon derunder; du måste mycket hålla af mig, vara mycket snäll emot Mig, om jag en gång skall kunna glömma din. syster, som ::. Nya snyftningar qväfde hennes röst, men krampaktigt böll hon ännu vid sitt bröst den lefvande dottern. I detsamma hördes helt nära mig en ordvexling mellan likbjudaren och en herre, som tycktes vara slägt med familjen. Min herre, sade slägtingen, det går inte an att låta bryggaren gå i andra ledet och skräddaren i det förstå. ;