STOCHEHOLH, den 5 April Sverges ställning efter freden Vi bafva redan uttalat vår öfvertygelse, att, ehuru man icke ännu bestämdt känner vilkoren för den fred, som i dessa dagar blifvit afslutadysäsom det tyckes, i följd af en H koalition mellan de dynastiska, aristo2, feodala och kommersiella intressena, till förmån för moskovitväldet, man dock synes kunna taga för afgjordt, att dessa vilkor icke blifva särdeles betryggande för fredens varaktighet. Hvad den franske utrikes ministern hr Walewski, enligt telegrafens berättelse, i skenbar motsats häremot lärer hafva talat vid skålen för denna fred, såsom nemligen varande enligt hans förmenande varaktigare i samma mån som den för alla de krigförande vore mera ärofull, är icke heller egentligen i strid med vår mening. Ty äfven vi äro benägne att anse varaktigheten stå i förhållande till ärofullheten. Skillnaden är blott, att vi icke kunna uppskatta den senare särdeles högt, och just derföre icke heller hysa någon stor förtröstan till den förra. Utan att nu ingå i någon vidare undersökning om den större eller mindre sannolikheten af denna varaktighet, eter ytterligare försöka leta efter den tråd un möjligen kunde föra genom den vidunderliga labyrinten af de två sista årens hvarandra korssande krigshändelser och diplomatiska underhandlingar, må vi erinra oss hvarje sjelfständigt folks oafvisliga plikt, att i första rummet tillse, hvad dess egen frid tillhörer, . Sverges och Norges folk befinna sig lyckligtvis i den ställning, att de mera än mänga andra kunna hålla sig något när oberoende af inflytelserna från de rådslag, som nu hopspinnas vid diplomaternas konferenser och kongresser. De hafva icke deltagit i den stora kampen, och om detta under andra förhållanden kunde hafva ansetts såsom en ära minåre, så behöfva de efter den utgång kriget nu fått och om denna, äfven i fall också de, likasom sardinarne, hade offrat sitt blod, likväl kanske ändå icke hade blifvit mågen väsentligen annan än den nu blef, åtminstone icke sörja öfver saknaden af delaktighet deri, En af följderna för dem af detta krig haremellertid. varit, att det öfriga Europas uppmärksarahet i högre grad än förut blifvit riktad på oss och vår ställning. Ett förbund med det vestra Europas mäktigaste stater har, ehuru sent, omsider lösgjort oss ifrån det för fosterlandskänslan kränkande bend, som så länge hållit. oss bundna vid czarernes qväfvande politik. Och ehuru rubbadt förtroendet till Fr eikrikes och Englands nuvarande regeringar än biifvit genom den sannolika beskafsemheten af det nu gjorda fredsslutet och åtskilliga dermed förenade omständigheter, kunna wi icke annat än anse det såsom jemförelsevis cen fördel och en anledning till sann tillfreds:ställelse, att vi hellre äro i förbund med England och Frankrike, än med Ryssland, hellre zmed stater, hvilkas regeringar dock förr eller ssenare måste lyssna till sina upplysta natio:ners röst, än med den makt, som gjort folkens förtryck och förslafvande till sitt mål, och af ihvars förrädiska politik vi sjelfve lidit så mycket. MA man likväl icke tro, att detta fördrag med yttre makter gör tillfyllest för att skydda oss, så vida icke samtidigt härmed våra inre nationella krafter utvecklas i frihetens och civilisationens riktningar. Men med en sådan utveckling kan och bör Sverge komma att gå en lycklig och ärorik framtid till mötes samt ännu en gång intaga en -ärofall plats och inflytelse inom det . europeiska statsförbundet. Och detta ändamål kan efter vår tanka vinnas lättare än man stror, emedan det nästan uteslutande beror af oss sjelfva. Sverges politiska institutioner, .ehuru i många fall föråldrade och felaktiga, lemna likväl, Gud vare lof, ännu tillräckligt utrymme för framåtskridandet af de liberala och i grunden demokratiska grundsatser, hvarpå det urgamla svenska samhället hvilar, och en styrelse, som i derina riktning vill vara stark, kan också blifva det. Att arbeta på befrämjandet af vår inre utveckling i en sådan anda, synes oss för närverånde såsom det värdigaste och angelägnäste föremål för den svenska konungamakten och det svenska folkets representanter. Och i Sverge kan detta äfven låta sig göra utan åsidosättande af några dynastiska intressen och utan farhåga för det så kallade momarkiska statsskickets bestånd. Här finnas ihvarken främmande kronpretendenter eller republikanska sympatier, lika litet som republikanska elementer. Sverges ära har i historien städse varit nära förenad med dess korrangars och skall säkert länge blifva det. Men också har ingen af dess regenter vare :sig kunnat eller velat uträtta något verkligen nyttigt och stort utan i samråd med folket och i öfverensstämmelse med dess råd och önskningar. Denna samverkan mellan konung och folk, hvilken här i landet under olika fforraer räknar sina anor ända från urminnes itider, är någonting egendomligt, lika väl för Sverge som för England, dock med den icke oväsentliga skilnaden, att, med undantag för en kort tid under de så kallade independenterna, England städse varit och ännu är styrdt af en mäktig och rik aristokrati, som dock måste stödja sig på nationen för att kunna bibehålla sig vid rodret, då deremot makten hos Sverges aristokrater sedan mer än halftannat århundrade är bruten och numera egent-ligen består i gamla pergament och i den vidskepelse, som fördomen ännu någon gång