Aftonbladet – 4 april 1856, sida 2

Jaså, det är niv! sade hon med så kall ton, att den unge mannen ofrivilligt isades, Hvad fattas er? frågade Espårance öfverraskad. Är ni förföljd? .. .. Är ni rädd? Henriette svarade ej, hon vände endast förläget bort hufvudet. Om ni vill, tilläde han, så skall jag hoppa ned ifrån balkongen och ej komma tillbaka förrän ni blifvit fullkomligt lugnad. Han gick fram till fönstret. Den unga flickan hejdade honom. Nej, sade hon, efter ni nu en gång är här, så låtom oss begagna tiden och tala en stund tillsammans. Efter ni nu en gång är här,, mumlade Espårance och for med handen öfver pannan. Men han ville ej att Henriette skulle se det obehagliga intryck denna egna fras gjorde på honom, och han svarade derför högt: Som ni behagar, min fröken ! Han aftog sin värja och lade den på en stol bredvid balkongen, derefter närmade han sig åter den unga flickan och knäföll framför henne. En lätt darrning skakade hans lemmar, och han fästade på Henriette en blick, hvari hela hans själ återspeglade sig. Men Marie Touchets dotter märkte den ej, ty säkert hade hon då icke motstått begäret att trycka en kyss på hans på en gång leende och allvarliga läppar. Jag tycker nästan att ni illa betalar mig min resa, Henrietten, hviskade han ömt, det sor minsann ut som om ni alldeles glömt bort att tre långa dagar förflutit sedan jag äg er sist . . . Jag har åtminstone gifvit min , som fört mig hit, friskt vatten och gräs; men ni, styggal ni ger mig ingenting. I Henriette suckade. Medgif att jag är bättre än ni, fortfor han, boch att jag ingenting glömt af det som kan behaga och förströ er . . . Kommer ni ihåg