Aftonbladet – 4 april 1856, sida 2

säg det fort, så att jag må veta på hvilken fot vi stå till hvarandra. Espårances ädla hjerta klappade häftigt, han tvekade ett ögonblick att fortsätta sin hämd, men hans motståndarinnas giftiga blick upplifvade åter hans sjunkande mod, och han svarade kallt: Den hemlighet, som är gemensam mellan oss, min fröken, löper ingen fara; för den ansvarar jag, men... för de andra kan jag icke gå i borgen. Hvad menar ni? utropade Henriette, och de blodsdroppar som detta samtal qvarlemnat på hennes kinder försvunno liksom genom ett trollslag. Hvad har jag mera för hemligheter ?) Det angår icke mig, utan er man. Hvem vet om han ej blir mindre lättrogen än jag? ... Kanske kommer han en dag att fordra vidlyftiga förklaringar öfver ringen, som ni påstår att den tolfåriga Maria skänkt åt sin mors page, och för hvilken det arma barnet tvingats att gå i kloster!... Kanske kommer han en dag att säga till er: Det är ni Henriette som gifvit ringen åt Urbain du Jardin; det var för att vinna nåd i edra ögon; som mördaren stal den från liket! Henriette blef dödsblek, ett doft skri framträngde ur hennes bröst och hon vacklade under den unge mannens forskande blick. Esperance lade armarne i kors öfver bröstet och väntade på svar. Hvem har sagt er detta namn? mumlade hon med obeskriflig ångest. Det hör icke hit... jag vet det... det är nog.n För hvad anklagar ni mig? Hvarför nämner ni detta namn tillsammans med mitt? Jag trodde mig redan hafva sägt er det, min fröken, och ert förvirrade utseende bevisar tydligt nog att ni förstått mig. (Forts.)