Aftonbladet – 4 april 1856, sida 1

den trötte springaren återfått friheten förrän han doppade sin löddriga nos uti bäcken, som rann framför hans dammiga fötter, och det friska vattnet lät honom fort glömma dagens hetta, den ansträngande ridten och de orättvisa sporrarne. Så snart Esperance öfvertygat sig om att stället var säkert och att han utan fruktan der kunde binda fast sin häst, började han uteslutande tänka på sig sjelf. Rätta ögonblicket att klättra öfver muren var nu inne. Ingen menniska syntes till; det är visserligen sannt att det ej heller fanns någon på balkongen som med längtan och oro vinkade honom, men hvad gjorde det? Säkert stod Henriette dold bakom någon gardin för att passa på sin älskling. Hufvudsaken var att finna fönstret öppet. Espårance hoppade upp på hästryggen, omfattade med stadig hand en stark kastaniegren och svingade sig sedan med en ekorres lätthet från gren till gren. När han väl fått säkert fotfäste på balkongen, kastade han en oroiig blick in uti rummet. Det var tomt. Rädd, att någon förbigående skulle upptäcka honom, smög han sig in uti sin älskarinnas helgedom. Men knappt hade den unge mannen inträdt uti den med mörk damast tapetserade salongen förrän en dyster känsla bemäktigade sig honom, och hans första tanke var att vända om. Men han hejdade sig snart, Henriettes bild framträdde för hans minne, och han började med uppmärksamhet betrakta de föremål, hvilka omgåfvo honom. Rummet hade endast ett fönster, det genom hvilket Esperance kommit in och som vette åt balkongen. Sängkammaren låg till venster och upplystes likaledes af ett enda med jerngaller försedt fönster, som hade utsigten åt parken.