Aftonbladet – 4 april 1856, sida 1

La Ramee hejdade henne. Om de hafva skjutit regeln för,, sade han, så underrättas de af bullret om att vi äro dem på spåren. Hvad skola vi då göra?, Har paviljongen två utgångar ? Nej, såvida ni ej kallar fönstret som vetter åt fältet för en utgång. Ja visst, då man kan gå in genom det, kan man också gå ut genom det. Någon annan finns det ej.n aNåväl, min fru, gå då och bulta på; när fröken Henriette igenkänner er röst kan hon ej underlåta att öppna. Men fönstret ? Åtager jag mig att bevaka, och jag ansvarar för att ingen skall komma ut den vägen... Skynda, min fru, skynda. Hon försvann bland träden. II. Guld och bly. Hästen som betade bakom muren tillhörde Espårance, hvilken dit anländt just i det ögonblick då klockan slog åtta i Deuil. Älskande äro förträfliga topografer, och Espårance igenkände genast Henriettes boning efter den noggranna beskrifningen hon gifvit på den och dess omgifningar. Som den unga flickan strängt anbefallt sin älskare att undvika alla banade vägar för att ej ådraga sig någon af slottsfolkets uppmärksamhet, följde han enligt hennes föreskrift längs efter muren, hvars ena hörn bildades af paviljongen. Mörkret hade redan inbrutit. Esperance kastade nu en lång blick omkring sig, men han såg ingen, hvars närvaro han behöfde frukta; och han hoppade lugnt af hästen. Det stackars djuret hade länge med otålighet afvaktat detta ögonblick, och knappt hade