Aftonbladet – 4 april 1856, sida 1

NN NOV VO Åtminstone intet till hvilket jag gifvit mitt samtycke.n Kom då! Och utan att lemna någon vidare förklaring, släpade han madame dEntragues med sig till yttersta ändan af parken, der Henriettes paviljong reste sig emellan kastanieträen. Dörren är stängd, sade han sakta, jag skulle just knacka då jag hejdades af röster, hvilka banade sig väg ut genom ett illa stängdt fönster. Röster ? upprepade madame dEntragues, Henriette är ensam. La Ramåe svarade icke, han pekade endast på det halföppna fönstret, genom hvilket man tydligt ehuru svagt hörde ljudet af en främmande röst. Marie Touchet lyssnade. Snartframträngde äfven Henriettes röst skarp som en rakknif, och efter en stunds förlopp blandade de begge stämmorna sig med hvarandra till en liflig, men mindre harmonisk duett. Det är en kart deruppe, hviskade modren i la Ramåees öra. Den unge mannen gjorde ett jakande tecken. Huru kan en karl ha smugit sig in till Henriette ?, La Ramce fattade madame dEntragues hand och förde henne fram till en mur, genom hvilken man, tack vare en springa, kunde se en häst, som, medan han väntade på sin herre, i allsköns maklighet betade bland nässlorna i småskogen. Jag skall ropa min dottern, sade Marie Tonuchet. Nej, då kan hon låta karlen fly genom fönstreto, inföll la Ramde hastigt. Har ni ingen nyckel till porten ? Jo, jag skall gå efter den.