Aftonbladet – 3 april 1856, sida 2

kall garanteras Danmark på. ett tillfredsställande ätt. Enligt detta förslag skulle Storbritanniens andel komma att bli 10,000,000 rdr, Rysslands ungefär amma summa, Preussens omkring 4,500,000, Sverses och Norges 2,000,000, Nederländernas 1,500,000, Frankrikes 1,250,000, Belgiens 3,000,000 och Spaviens 1,000,000 rdr o. s. v. Rn — Vi ha förut i korthet omnämt en artisel, i hvilken Times på det hånfullaste sätt oehandlar de förtryckta nationaliteterna. Närmaste anledningen till densamma var en af den bekante skriftställaren Landor till allmänheten utfärdad inbjudning till en subskription åt Kossuth. Då denna Times-artikel är alltför betecknande för det stora city-bladets rätta moraliska och politiska karakter, när det bortkastar fårakläderna och någon gång uppenbarar sitt innersta, så meddela vi ur detsamma här några utdrag: Hafva icke äfven andra stammar och städer och kommuner fått sina rättigheter kränkta? Der hafva vi orättvisorna mot anglosachserna, som alldeles icke blifvit utplånade genom den norrmaniska eröfringen eller fullkomligt uppblandade med sina stolte besegrare. Så hafva vi de ännu äldre orättvisorna mot den britiska stammen, som ännu med harm och ovilja lefver undanträngd uti Wales. Vidare orättvisorna mot Skottland och Irland, hvilka begge äro aktningsvärda och vigtiga folk, hvilkas ställning alldeles icke är så gynnsam för politisk rörlighet efter deras förening med detta särdeles råa land. Ytterligare hafva vi ju orättvisorna mot Abd-el-Kader och hans tappra stammar, och borde vi väl då icke äfven begagna oss af tillfället och tvinga Frankrike att taga denna fråga i öfvervägande? Och så borde vi väl äfven af Sardinien fordra, att det återställde republiken Genuas oberoende. Den brefskrifvare, som tvungit oss till detta svar, bifogar sjelf Ungern och Italien till Polen, hvilket är en ganska god början att rusa åstad med; synnerligast som kedjan af dylika länder sannerligen är oändlig. Ty hvarföre skulle vi icke gå ännu längre tillbaka? Der hafva vi ju Israels skingrade stam, som nu under 2000 års tid bevarat sin nationalitet oförkränk. Vi borde väl äfven fordra, att Turkiet skulle återgifva Jerusalem åt judarne. Men när vi nu börjat gå så långt tillbaka, så hvem vet, huruvida icke andra folkstammar skulle komma och göra sina anspråk gällande på Polens jord? Åtminstone skulle Ungern stå sig rätt illa, om sådana anspråk, som gingo en tusen år tillbaka, skulle uppställas mot detta land. Inom England hafva rättigheter blifvit återupplifvade och handlingar framlagda inför domstolar samt af dem erkända såsom fullgiltiga, hvilka, om de skulle hänföras på Ungern, skulle hafva till följd, att hvar enda en af den stammens så högt lofprisade medlemmar skulle skickas tillbaka till Central-Asien, med sina händer fastbundna bak på ryggen. Om vi en gång börja med denna fråga, hvar skola vi väl sluta? Finnes ingenting bestämdt om tiden för klagomåls inlemnande äfven i nationaliteternas sak? Är det så, att något folk finner sig sjelft bedraget och anser sig starkt nog för att återeröfra sitt oberoende och sina rättigheter, så är det dess ensak. Men det är icke under denna förutsättning, som man vädjar till den engelska allmänheten. Den åkallas, för att hjelpa dem, som icke kunna hjelpa sig sjelfva.s — — — Vi ha ej tid och lägenhet till det fåfänga försöket att rektifiera historien. Detta fält måste öfrerlemnas åt historieskrifvargh, essayisten, filosofen, åt mannen af pennan med ett ord. Det är redan förloradt för handlingens man. Han har sitt eget arbete att förrätta, som tillräekligt tar hans krafter i anspråk och ej lemnar tid för några antiqvariska företag. Vi påstodo ofvanföre, att det förlorade fåret af Israels hus egde anspråk, som lika väl kunde taga vårt bistånd i anspråk som Polen. Det vore alldeles icke någon oöfvervinnelig svårighet att samla hvarenda jude i hela Europa och flytta honom till Palestina, der han sedan finge lefva så godt han kunde på det förflutnas ärorika minnen; men deremot vore det nästan omöjligt att hopsamla polackarne eller upprätta och försvara Polen. Vi skulle först behöfva befria hvarenda polack och halfpolack — ty likasom vi, hafva äfven de undergått. någon blandning — från Rysslands, Österrikes och Preussens kraftiga tag. Dessa äro dock icke några så obetydliga makter för oss att kämpa med på en tid, då Frankrike säkert icke skulle vara för oss, utan kanske förr emot oss, och då vi dertill kunna, hvilket ögonblick söm helst, vänta oss ett krig af det allvarligaste omfång i en annan verldsdel. Det finnes ett ordspråk i norra England, som talar om att taga en mark smör ur käften på en hund, och detta är oss en varning för de säkra kostnader och ganska små resultater ,som vi kunna vänta oss af försöket. Det är så säkert, att väl ingen vågar neka det, att vi skulle komma rätt dugtigt bitna ur försöket att förmå Ryssland, Österrike och Preussen att till oss öfverlemna 20,000,000 menniskor, uttryckligen för att af dem bilda en stat som skulle hålla dem i ständig oro.s — — — Ingen kan gerna önska, att se en man af stort snille och den valde representanten af ett ädelt folk lefva i den fattigdom, som faller på simpla äfventyrares lott, men det vidkommer ej oss. Britiska folket har längesedan beslutat att handla efter helt andra grundsatser, än dem som mr Kossuth förledde ungrårne att till sin stora skada följa. Denne herre må vara en hjelte, ja till och med en martyr i sitt slag, ehuru för en sak, som vi alltid ansågo hopplös och omoralisk (!) men det enskilta lifvet i detta land öfverflödar på hjeltar och martyrer för, som vi tro, långt bättre saker. — När vi kalla män engelsmän, så fästa vi vid ordet en moralisk betydelse. Politiska skriftställare hafva skildrat denna uthålliga egenskap hos vår nation; äfven teologer hafva gifvit den ett formelt uttryck under namnet passiv lydnad. Efter vårt engelska begrepp, förtjenar den mera sympati, än hr Kossuths ärelystnad och kimeriska företag. Hvarföre då uppmana britiska allmänbeten att gifva bidrag åt egenskaper och en bana, som från sjelfständighetens synpunkt endast äro vanliga engelsmäns, och i andra hänseenden äro af engelska orsaker alldeles oförsvarliga?, S Standard upptager i en längre artikel Times satser till vederläggning och yttrar bland annat följande: Besittningstagandet af Polen skiljer sig från alla de af Times anförda fall deruti, att det tillvägabragtes genom förräderi och sammansvärjning, afseende i främsta rummet en eröfring af ottomaniska riket, hvaruti Österrike skulle ha fått sin del; och derpå hela Europas eröfring. I afseende på inblandningen i främmande länders angelägenheter, utgöra ej understödet i Egypten 1800, i Neapel 1805, i Portugal 1809, i Spanien 1813 idel färska exempel på hufu vårt land mellankommit för att häfda de svagas och förtryektas rätt? Men om dessa fall äro för gamla att begagnas som prejudikater, hvad vill man väl säga om Greklands emaneipation? Här ha vi obestridligen ett fall, tillämpligt på närvarande fråga, utom att Turkiets rätt icke der grundade sig på en föga mer än femtio års häfd — hvilket utgör Polens trenne röfvares åtkomsthandling — utan på mer än fyra århundradens besittning. Grekiska emancipationen utgör tillika ett ganska färskt exempel, såsom varande det senast fattade beslutet i de europeiska potentaternas höga råd. Häremot kan anmärkas, att ehuru Polens och Ungerns anspråk grunda sig på obestridlig rätt, böra dock nationerna i främsta rummet handla efter politikens föreskrifter. Må så vara. Men hvarföre mellankommo vi för Egyptens befrielse? Derföre — svarar politiken — att Egypten i en fiendes händer kunde bli farligt. Hvarföre inblandade vi oss i Neapels, Portugals och Spa