Kandidater. Vi få härtill svara, att det i allmänhet enligt vår åsigt alldeles icke tillhör oppositionspressen att föreslå kandidater till höga embeten, och minst under nuvarande omständigheter, då sådana förslag, om de framstäldes, sannolikt endast skulle tjena att i dens ögon, som eger utnämningsrätten, göra de personer som förordades ännu mer omöjliga, än de redan förut kunna vara, utan att någon fördel för det allmänna vore dermed förenad. Aftonbladet har aldrig berömt sig af att i sin portfölj ega någon mängd af statsmannaämnen, såsom Svenska Tidningen låter gycklande påskina. Vi tillstå fastmera uppriktigt, att vi icke funnit mängden af sådana vara så särdeles stor i vårt land å någondera sidan. Vi veta för öfrigt ganska väl, att styrelsens inrättning här i landet förutsätter hos statsrådets ledamöter äfven andra egenskaper, än de politiska, ja att den kanske i ännu högre grad fordrar en bepröfvad embetsmannaduglighet och mångsidiga insigter i statsförvaltningsärenden. Det faller oss således alldeles icke in att till höga embeten önska den ene eller andre ensamt derföre, att han vid riksdagar eller i skrifter hyllat de liberala åsigterna, ej heller klandra någon utnämning ensamt derföre, att den utnämde tillhört den konservativa sidan. Det vore redan en vinst, som vi skulle veta att värdera, om de personer, som nämdes till ministrar eller andra höga embeten, jemte insigter, erfarenhet och duglighet för embetets utöfning samt skärpa i omdömet, egde den sjelfständighet och fasthet i karakteren, som omutligt följer en fattad öfvertygelse och icke af undseende för höghet, börd, rikedom, aristokratiska eller andra intressen låter rubba sig derifrån. Det är saknaden af dessa egenskaper hos konungens rådgifvare, som oppositionspressen har skäl att i ännu högre grad beklaga, än den politiska opinion, hvartill den ene eller andre bland dem kan hafva bekänt sig, innare han inträdde i rådet. Och vi äro på andra sidan öfvertygade, att, derest konungens rådgifvare-omgifning bestode af män, som visat sig ega dessa egenskaper, oppositionen emot konungens nuvarande regering icke från den liberala sidan skulle vara så stark, som den för närvarande är och som den har allt utseende att i ännu högre grad blifva vid den förestående riksdagen. De liberala idgernas makt — hvilken icke är någon annan än förnuftets och rättvisans i motsats emot fördomarnes och godtyckets — är efter vår orubbliga öfvertygelse sådan, att der de ofvannämda egenskaperne verkligen finnas, der måste äfven denna makt komma att ovilkorligen göra sig gällande. För vår del hafva vi icke försport några tecken till lystnad eller jagt inom det liberala -partiet efter ministerembeten. Deremot är det en känd sak, att då den, efter konung Oscars uppstigande på tronen, första ministeren år 1844 sammansattes, det liberala pressen fann sig ganska belåten med den omgifning konungen då valde, och det just på grund af det anseende för ofvannämde egenskaper, som de då till statsråd kallade personerna i allmänhet egde, oaktadt, med undantag på den tiden för hr Jonas Wern, ingen af de öfrige egentligen var någon framstående politisk person. Man klagade till och med icke öfver, att ett par af de gamla råd gifvarne bibehöllos, oaktadt åtminstone en at dessa, nuvarande generalpostdirektören friherre Stael von Holstein, var känd såsom i politiken konservativ, hvilket dock, efter hvad allmänt bekant är, icke hindrade honom, hvarken under den förre eller nuvarande konungens regering, att i statsrådet öppet säga sin mening, stundom i liberal riktning nog, och att försvara denna med den kraft, att den allrådande viljan till och med en och annan gång fann sig föranlåten att gifva vika. Såsom likartadt exempel skulle vi äfven från en ännu äldre tid kunna anföra statsrådet grefve Wirsn, statsrådet Poppius, statssekreteraren Danckwardt, sedermera presidentan Skogman m. fl., hvilka, utan att vara några poli iskt liberala partimän, likväli vissa frågor, och företrädesvis just i dem, som hörde till den egentliga kretsen för deras embetsverksamhet, hyllade frisinnade åsigter samt äfven, när dessa icke sällan råkade i strid med monarkens, icke desto mindre hade både vilja och förmäga att göra sitt ord gällande. Vi erinra oss i detta hänseende ett par anckdoter, som framlidne friherre Skogman sjelt plägade berätta, nemligen huru han genom sin ihärdighet slutligen lyckades förmå Konung Karl Johan att sanktionera rikets ständers beslut om realisationen, ehuru detta, som bekant är, var i högsta måtto stridande mot konungens och flertalets af hans dåvarande rådgifvare finansiella begrepp och beräkningar, samt huru han vid andra tillfällen emot samma höga vilja lyckades med framgång bekämpa vidtagandet af åtgärder, som, om de vidtagits, skulle hafva inneburit mer eller mindre olyckliga följder för landet. Så t. ex., då i början af 1820-talet brukspatron Samnel Owen hos konungen begärde privilegium på 10 eller 20 år att ensam i landet få tillverka ångmachiner, och denna ansökning enhälligt understöddes af samtlige deras excellenser såväl som af konungen sjelf, hvilken derom till och med gifvit Owen löfte, lyckades det likväl statssekreteraren Skogman att, efter det frågan blifvit flera gånger ajournerad, få an;kningen afslagen, sedan han förklarat sig erligen hellre nedlägga sitt embete, än. rontrasignera ett beslut om bifall. Vi skulle v Tidningen stäl att någon enda i konungens rå vara frestade att till Svenska a den fråga, hur.vida hon tror, ledamot för närvarande finnes d som eger den sjelfstän lighet och kraft, att han emot konungens förutfattade mening skulle kunna genomdrifva något enda bes n gunstli uvaran le vigt eller ens entledigande af en o M ut eller någon befordran af eller om det någor rhållanden skulle ägrade sn