Aftonbladet – 3 april 1856, sida 1

Madame dEntragues gjorde en rörelse af; otålighet. Ni uppmuntrade den sjelf, min fru, tilllade han häftigt, den dagen då ni vände er till mig, såsom till en af edra likar, för att genom mitt bistånd godtgöra en lättsinnighet som den yngsta af dem, den tolfåriga fröken Maric, begått och som botade att i framtiden kompromettera henne... Hon hade skänkt en ring åt en af edra pager, det var allt!... Gud är mitt vittne att jag ej ansåg detta obetänksamma fel för ett brott... men ni vädjade till min tillgifvenhet , . . Och ni återskaffade oss ringen, jag mins det. Tro mig, la Ramee, jag skall adrig glömma den omiätliga tjenst ni då gjorde 083.D Jag hoppas det, stammade la Ramee, skälfvande i hela kroppen, ty för att rädda er ära, vågade jag min eviga välfärd... jag dödade en man, och sedan den dagen ha mänga saker uppenbarat sig för mig, om hvilka jag förr var okunnig. Huru? frågade Marie Touchet darrande. Ja, min fru, jag trodde att man cj skulle återse den en gång döde... jag trodde att; den en gång begrafna bemligheten aldrig mera skulle uppstå... men jag misstog migt... Den hugenottiske adelsmannens marmorhvita ansigte framstår oupphörligt för min inbillning. om dagen blekt och döende... om natten mörkt och hotande... Och denna hemlighet... ) denna förfärliga hen too. detta band i emellan oss begge ... v re de enda; innehafvarne af den... I detta ögonblick fl) ger den omkring i Bearnarens läger ... O,att jag kunde mörda alla dessa soldater. . . ske skulle då hugenottens hemska bild ej längre; framträda inför mina förvirrade ögon... Kanske att min oroliga själ skulle få lugn om jag i